De flesta av oss minns det som samtalet vi aldrig glömmer.
Det var inte oväntat. Det var verkligen inte det. Men det var oväntat att det skulle handla om Björn. Med mordet på Björn Söderberg flyttades fokus för en stund från den militanta antifascismen till något mycket mindre dramatiskt, men i det långa loppet viktigare, det tålmodiga folkrörelsearbetet. Det vardagliga fackliga arbetet. Pacifismen. Det är ett nederlag om minnet av Björn främst handlar om våldet, och vi talar om nazisterna istället för det Björn faktiskt uträttade.
Så låt oss tala om Björn Söderberg. I början av nittiotalet var han med och grundade förhandlingskommittén i Stockholms LS inom fackföreningen SAC-syndikalisterna som på ideell grund hjälpte till vid förhandlingar på arbetsplatser. Den tidens ”barfotaförhandlare” var respekterade och fruktade bland arbetsköparna för sin kunnighet och engagemang (och är det väl fortfarande). Jag kände aldrig Björn själv, men Jone Källsäter, som vid tiden för mordet tillhörde SACs AU, skrev för tio år sedan en artikel om honom i syndikalisternas tidning Arbetaren. Han beskriver honom där som den stränge lite läraraktige medelålders aktivisten som omedelbart gick fram till en ung och nervös mötesdeltagare med välkomnande framsträckt hand. Det var bland andra Björn som såg till att mötena behöll sin demokratiska formella struktur när inslaget av yngre anarkister växte under 1990-talet och han ville gärna fortsätta att diskutera när pausen kom. Det gick inte att slarva med argumenten när man debatterade med Björn. Han var också starkt engagerad i kampanjen mot företaget Nestlés aggressiva marknadsföring av bröstmjölksersättning i fattiga länder som medlem i styrelsen för NAFIA. Tillsammans med SACs generalsekreterare Hannele Peltonen arbetade han mot de förslag om inskränkningar i strejkrätten som framförts i en utredning ledd av ekonomen Svante Öberg. Han var SACs fanbärare i Stockholm. Alltid prydligt klädd i kavaj.
Sommaren 1999 arbetade han tillfälligt på lagret hos Esselte Svanströms i Sätra och fick reda på att en känd nazist, Robert Vesterlund, blivit förtroendevald till Handelsanställdas förbunds lokalavdelning på arbetsplatsen. Vesterlund drev en internetsajt kallad Info14. Namnet syftar på de så kallade ”fjorton orden”, en symbolisk ramsa som myntades av den amerikanske terroristen David Lane, dömd 1984 för ett antisemitiskt inspirerat mord på en radiopratare. Vesterlund gjorde ingen hemlighet av sin övertygelse och gick bland annat runt på lagret i en nazistisk t-shirt. Efter att Björn Söderberg kontaktat företagsledningen och Handels förbundsledning uteslöts Vesterberg 6 september. Även om händelsen uppmärksammades i media, bland annat Arbetaren, var det inte allmänt känt att det var Björn som agerat.
Mordet på Björn blev en del i en nazistisk våldsvåg som kulminerade hösten 1999. Under nittiotalet mördades bland annat fjortonårige John Hron och fyra homosexuella män av organiserade nazister – sammanlagt kan åtminstone femton av decenniets mord knytas till nazistiska och rasistiska grupper. Mathias Wåg har i ett annat sammanhang visat hur den Sverigedemokratiska ungdomsrörelsen undan för undan avknoppade terrororganisationer, inspirerade av motsvarigheter i USA. Det första ungdomsförbundet, SDU, utvecklade parallellstrukturen Unga Nationalsocialister med Info14, först som nyhetsbrev, innan det upplöstes 1995. Efterföljaren Oberoende nationell ungdom blev snart Nationell Ungdom som sammansmält med det tidiga nittiotalets vit maktterrorister blev Svenska Motståndsrörelsen (dagens NMR).
Nära sammankopplad med dessa grupper var den nazistiska musikrörelsen, vit makt-musiken, som från mitten av 1990-talet började omsätta så mycket pengar genom konserter och försäljning av CD-skivor att en del aktivister kunde leva på verksamheten. I allmänhet bestod verksamheten av öldränkta konserter och demonstrationer. Liksom i Tyskland, den nya förebilden, hängde aktiviteterna samman, först en demonstration och konfrontation med poliser och motdemonstranter, sedan bussfärd till partyt på hemlig ort. Framför allt i Stockholm och Lund utvecklades de nazistiska demonstrationerna till dramatiska kraftmätningar mellan i första hand Sverigedemokraterna och deras skinheads och breda koalitioner ledda av Riksförbundet Stoppa rasismen som genom sitt blotta antal försökte blockera nazisternas demonstrationsväg. I februari 1992 bildades också nätverket Antifascistisk aktion som stod för en mer militant aktionsform, där också nazistiska lokaler angreps. I slutet av nittiotalet försökte nazistiska grupper etablera affärslokaler i centrala Stockholm men möttes av ett hårdnackat och framgångsrikt motstånd. Långsamt trappades våldet upp.
De nazistiska grupper som bildades i mitten av nittiotalet hade en annan bakgrund än de äldre aktivisterna. De var mindre präglade av skinheadskulturen och dess arbetardominans, och bestod i större utsträckning av medelklassungdomar. Det var också ur dessa kretsar som ett nytt inslag kom, de så kallade antiantifa (eller antiafa)-grupperna. Mot slutet av 1990-talet började nazisterna kartlägga sina ideologiska motståndare och publicera listor på dem. En sådan grupp var det som blev Björn Söderbergs öde.
Polisutredningen efter mordet visade att någon två dagar efter att Vesterlund uteslutits begärt ut Björn Söderbergs passfoto till den postbox som tillhörde Info14 på ett brevlådeföretag i Vasastan, en box som Vesterlund hade tillgång till. På den tiden gick det nämligen att skriva till Rikspolisstyrelsen och begära ut underlaget till passansökningar och få dem levererade till ett företag som fungerade som postadress för diverse ljusskygg verksamhet.
Beställaren hade använt det fingerade namnet Peter Karlsson. Det var ingen slump. Den 28 juni hade en bilbomb exploderat i Nacka och alvarligt skadat en journalist som tillsammans med sin sambo under flera år skrivit bland de mest initierade reportagen om den nazistiska våldsvågen. Även hans åttaårige son skadades och sambon chockades svårt. Journalisten hade använt pseudonymen Peter Karlsson, och den som beställde bilden ville uppenbarligen håna journalisten.
De tre mördarna, Hampus Hellekant, Björn Lindberg-Hernlund och Jimmy Niklasson, övervakades under kvällen innan mordet av en patrull från Säpo. Hellekant var känd som en person i Vesterlunds krets. Av någon anledning avbröts övervakningen 20.35. Strax före klockan 21.00 larmades polisen till en adress i Sätra. Enligt vittnesuppgifter hade en ordväxling uppstått i trapphuset, följt av en skottväxling. Hellekant kunde senare knytas till vapnet.
Två av mördarna dömdes så småningom till elva års fängelse, den tredje till tre års fängelse för skyddande av brottsling. De lever idag på fri fot och under andra namn. Hellekant har gjort flera fruktlösa försök att inleda läkarstudier men har som Mathias Wåg och Martin Fredriksson avslöjat i Arbetaren samtidigt fortsatt övervakningen av meningsmotståndare, bland dem journalistparet. Vesterlund avfördes tidigt från utredningen och bombattentatet mot journalistparet är fortfarande olöst.
Mordet på Björn Söderberg ledde till landsomfattande fackliga manifestationer och en uppmärksammad namnpublicering av ledande nazister i de fyra största rikstäckande tidningarna. Men intresset mattades snart. Under första halvan av 2000-talet var Rönninge, mellan Stockholm och Södertälje, platsen för norra Europas största nazistiska marscher som även gästades av personer i nätverket runt den tyska terrorgruppen NSU. Efter att vit makt-musiken förlorat sitt ekonomiska värde genom illegal nedladdning satsade delar av den nazistiska rörelsen på att bygga upp ett världsomspännande nätverk av internet-sajter, som vi idag känner som Alt-Right. Andra gick med i Sverigedemokraterna eller i NMR, som motståndsrörelsen nu kallas. Den motreaktion som mordet ledde till påskyndade kanske uppdelningen, men ledde knappast till någon varaktig försvagning.
Men än idag fortsätter arbetet inom Stockholms LS förhandlingskommitté, ideellt, kunnigt och engagerat.
Just som Björn ville ha det.
-
« Home
-
Categories
Post a Comment