Zander

Jag läser att Forum för levande historia nu gör ett nytt försök att publicera professor Ulf Zanders bok om Raoul Wallenberg (länken får ni hitta själva). Den tidigare upplagan drogs in efter att fil dr Tanja Schult kunnat visa att Zander helt enkelt knyckt viktiga stycken som hon skrivit.

Det hela är vad jag vet fortfarande under disciplinutredning, och jag ska inte lägga mig i den (se här professor Maria Ågrens utredning och ta ställning själv). Men var och en som undervisar på universitetet vet hur brutalt vi numer slår ner på studenter som bara missat någon referens, eller håller sig lite för nära texten när de refererar litteratur i någon hemskrivning eller uppsats. Då kallas det plagiat och fusk och studenten stängs av, vilket med dagens CSN-regler och arbetsmarknad i praktiken kan betyda ekonomisk ruin. Men Forum för levande historia väljer alltså att åter publicera Zanders bok, mindre än ett år efter de ännu inte helt uppklarade fuskanklagelserna. Det vore illa nog om det handlade om ett källarförlag, nu handlar det om en statlig myndighet.

Jag har ingen anledning att ta ställning i konflikten, men Forum för levande historias agerande är oacceptabelt (och det är inte första gången de beter sig illa i förlagsfrågor). Gör hur ni vill ni andra, men ni som i fortsättningen vill ha med Forum för levande historia att göra, får jag be er, vänligt men bestämt, att undvika att ha med mig att göra.

Det är bara att välja.

(PS Och ja, jag vet att ni till vänster kan se att jag själv gett ut en bok hos FLH. Den har de betalt för, utan några problem alls, och jag kommer att fortsätta länka till den.)

Walther Sommerlath – en man för vår tid? (edit)

I veckan sände Kalla Fakta en uppföljning av reportagen om drottningens pappa, Walther Sommerlath. Jag var med och gjorde de första programmen, som sändes november-december 2010, men den här uppföljningen har redaktionen gjort själva. Jag ska inte kommentera programmet, jag är ändå så pass inblandad i saken att det är bättre om andra gör det, men lite funderingar har jag om den följande diskussionen.

Som många kanske känner till presenterade hovet i somras en egen utredning om Walther Sommerlaths affärer, sammansatt av förre riksarkivarien Erik Norberg (som jag tidigare haft mina duster med när det gällde att få loss material för Purgatorium), vilken genom sitt engagemang i Kungliga Vetenskapsakademin får räknas som hovet närstående. Norberg kunde bland annat visa att Walther Sommerlath som betalning för Efim Wechslers fabrik i Berlin överlåtit plantagemark i Brasilien. Huruvida Wechsler verkligen fick behålla den marken, och hur mycket den var värd är oklart, och, som det heter, öppet för olika tolkningar. Det faktum att Wechsler fick betalt har från hovets sida anförts som argument för att Sommerlath ville göra rätt för sig, det har till och med påståtts att han genom transaktionen hjälpte Wechsler att fly från Tyskland till Brasilien, undan den annalkande Förintelsen. Sommerlath skulle alltså, i den mest extrema tolkningen, ha “räddat” Wechsler (och, vilket ska noteras, detta sägs inte på Silvia Sommerlaths privata hemsida, utan på hovets, det vill säga statens).

Om vi börjar med det, ett par enkla saker. Oavsett hur affären gått till, skulle Wechsler ha lämnat Tyskland långt innan Förintelsen. Han hade nämligen berövats sitt tyska medborgarskap 1935 och förklarades icke önskvärd 1938. Att man ändå gick varligt fram lär ha berott på att han drev en krigsviktig industri – Förintelsen var inte påtänkt så tidigt som 1938, däremot den tyska upprustningen. Hur som helst, våren 1939 likviderades de sista judiska verkstäderna i Berlin (de hade alltså fram tills dess fått verka relativt ostörda). Om inte Sommerlath tagit över fabriken skulle den ha likviderats och inventarierna sålts, och Wechsler satts på ett tåg till Rumänien (som inte heller erkände honom som medborgare, men det är en annan femma). Att Sommerlath skulle ha räddat Wechsler ur Tyskland faller på sin egen orimlighet (däremot undkom Wechsler det öde som senare skulle möta de rumänska och bessarabiska judarna, men det är också en annan femma). Dock gjorde han Tyskland en tjänst, från tysk synvinkel var det naturligtvis bättre att fabriken drevs vidare än att den lades ner.

Vad gäller att Sommerlath skulle ha gjort rätt för sig, anför hovet att de plantager som överfördes till Wechsler skulle ha betingat ett värde av 25.000 riksmark, vilket motsvarar ett bud som Dresdner Bank gjorde på Wechslers fabrik 1938, och som Wechsler då avvisade. Även Norberg påpekar att den summan är högst osäker, mark lämnades fram och tillbaka och det är inte fört i bevis att Wechsler fick några pengar alls. Men låt oss säga att han fick 25.000 riksmark. Det kan jämföras med den försiktiga värdering av fabrikens värde som vi nämnde i programmen, 50.000 riksmark. Men då ska man också komma ihåg att den värderingen byggde på företagets egna kapital, det vill säga, i princip vad han skulle få för inventarierna om företaget lades ner. Baserat på de förkrigstida vinster som är kända var företaget snarare värt omkring 80.000 riksmark – med de vapenbeställningar som börjat rulla in förmodligen ännu mer.

Hovets utredning hävdar emellertid också att det faktum att betalningen utgjordes av utländska plantager innebar att Wechlser kunde få med sig pengarna. Om försäljningen helt och hållet skett i Tyskland hade pengarna istället placerats på ett så kallat spärrkonto och så småningom konfiskerats (vilket naturligtvis inte var i vare sig Wechslers intresse och likgiltigt för Sommerlath). Detta är helt korrekt, och förmodligen Wechslers motiv att gå med på affären. Men detta faktum innebär ínte att Sommerlath ville hjälpa Wechsler, det visar att Wechsler var en klok man (hans handling kan och ska tolkas som en antinazistisk motståndshandling, som berövade det nazistiska maskineriet en slant). Det var absolut inte så att Sommerlath kunde ha kommit över verkstaden utan att komma överens med Wechsler. De tyska myndigheterna hade i och för sig inget intresse av att berika enskilda, och om Wechsler inte sålt hade fabriken, liksom de flesta judiska företag, lagts ner (likviderats), eller sålts till någon annan. Det var absolut inte så att nazisterna utan vidare delade ut företag till enskilda. Visst hade han med hjälp av den lokala partiapparaten kunna pressa sig till hårdare villkor, men då hade han fått nöja sig med ett annat, sämre, företag och hamnat i beroendeställning till diverse partifunktionärer.

Det för oss till hans motiv. Genom en halsbrytande manöver förklarar hovet att eftersom Sommerlath underlättade Wechslers flytt till Brasilien så räddade han honom undan Förintelsen. Och ja, det gjorde han naturligtvis. Affären med Sommerlath underlättade utan tvekan Wechslers flytt till Brasilien (hur mycket kan man diskutera, Kalla Fakta för fram invändningar, men jag bortser från dem här). Men Sommerlath visste inte i april 1939 att Tyskland i februari 1942 skulle besluta att utrota alla Europas judar. Han visste inte ens att en sådan politik skulle inledas i praktiken bakom slagfälten i Sovjetunionen i juli 1941, eller att judar skulle mördas i tiotusental i det ockuperade Polen redan på hösten 1939. Ingen har påstått att Walther Sommerlath var klärvoajant, eller ens att han skulle varit begåvad med någon mer utvecklad politisk analysförmåga, så det är helt enkelt omöjligt att hävda att han genomförde sin affär för att rädda Wechsler. Han visste inte att Wechsler behövde räddas, bara att han inte längre kunde driva sitt företag, på grund av den rasistiska förföljelsen, och gärna ville till Brasilien istället. Man kan visst hävda att konsekvensen ändå blev att han räddades, men vad Sommerlath tyckte om det vet vi inte. I efterhand kan han mycket väl ha tänkt på sin handling som att affären blev en människas räddning undan undergången, men ingen kan påstå att det var hans avsikt.

Och om man ändå tror att det var så måste man ta ställning till det faktum att när hans son Ralph efter kriget frågade sin far om fabrikens ägare var judisk, förnekade han det (vilket Ralph intygade över telefon i det första programmet). Vi har ingen anledning att tro annat än att Ralph frågade eftersom han tyckte att ariseringen var något skändligt, och ville försäkra sig om att hans far inte varit inblandad i något sådant. Vi får väl också anta att Walther Sommerlath i efterhand, med vetskap om kriget och Förintelsen, trots allt tyckte att det var bra att Wechsler tog sig till Brasilien istället för att mördas. Varför då neka om hans avsikt verkligen varit att rädda en jude undan Förintelsen (varför neka alls, med tanke på slutresultatet, men det är en annan femma)?

Nu verkar diskussionen ebba ut, vilket förstås är till hovets fördel. Jag läser i Aftonbladet författaren Alex Schulman, som tycker att det hela är tråkigt och bör läggas till handlingarna, medan ett par masterstudenter i historia bloggar om att historien istället borde användas som ett pedagogiskt exempel. Möjligen är det där knuten ligger. Vill vi ha ett sådant pedagogiskt exempel, som visar hur vardagen i ett rasistiskt samhälle ser ut? Vill vi veta hur en vardaglig människa kan tjäna pengar på rasistisk förföljelse, utan att, som drottningen ska ha uttryckt det, höra till “de största skurkarna”. I Tyskland har historiker som Götz Aly lyft frågan om alla dem som på ett mer vardagligt sätt tjänade på nazismen, genom att göra lite bostadskarriär, köpa ett piano eller lite finare kläder på andrahandshandeln, slippa konkurrensen från judiska yrkesutövare. Idag lever vi också i ett samhälle där vissa har lättare än andra att få ett bra jobb (eller ett jobb), bättre boende, därför att de tillhör “rätt” etnisk grupp. Vi har till och med institutionaliserat rasismen med rut-avdrag och en avreglerad arbetsmarknad som ser till att de farligaste och sämst betalda jobben överlåts åt fattiga östeuropeer, vi bär omkring på smartphones med metaller från det krigshärjade Kongo, sammansatta i diktaturens Kina. I ett sådant perspektiv, orkar vi fortfarande se Walther Sommerlaths skurkaktighet? Medan gränspolisen gör razzior mot romer som ska utvisas enbart för att de är romer?

Det kraftfullaste argumentet mot Sommerlathgranskningen kommer från dem som tycker att Kalla Fakta istället borde ägna sig åt aktuella saker (som dem jag nämnde ovan). Men på sätt och vis är det ju just det de gör. Sommerlathgranskningen tvingar oss att se saker vi helst inte vill se och har därför blivit Kalla Faktas minst populära granskning någonsin. Det är inte illa.

(Och var inte oroliga, ni som tror att Kalla Fakta skickade ut sina reportrar på nya resor kors och tvärs. Den nya granskningen använde våra gamla tjusiga miljöbilder från de första programmen, signerade esteten Alex Vujanovic.)

Ska Sverige få sitt första folkmordsåtal?

I skrivande stund pågår häktningsförhandlingarna mot den 53-årige man som i veckan greps på Bromma flygplats misstänkt för folkmord. Mannen är bosatt i Sverige och svensk medborgare och kan därför inte utlämnas till Rwanda, där han redan är dömd för folkmord. Han måste med andra ord antingen släppas eller ställas inför en svensk domstol, och rikskriminalpolisens krigsförbrytarkommission har av allt att döma lagt ner en hel del arbete på det senare alternativet. Det är utmärkt. För ett halvår sedan släpptes en annan misstänkt rwandier efter mer än två år i svenskt häkte. Det eländet föranleddes av att Sverige vägrade åtala mannen och istället valde att försöka utlämna honom, vilket Europadomstolen till slut satte stopp för. Nu är eget åtal det enda alternativet, och Sverige kan därmed ansluta till den praxis som redan etablerats av våra grannländer Norge, Finland och Tyskland.

Edit: beslutet blev häktning på sannolika skäl. Låt oss nu hoppas att en rättegång kan komma till stånd innan Sverige ännu en gång bryter mot Europakonventionen genom långa häktningstider.

Vi ses på Kulturhuset i Trollhättan!

På onsdag, 7 december, har har jag inbjudits att prata om boken på Hebeteatern, som ligger i Kulturhuset i Trollhättan. Jag börjar prata kl 19.00, och arrangörer är Clios vänner.

Nästa projekt

Vetenskapsrådet hade vänligheten att bevilja mig forskningsmedel för ett nytt projekt, som jag ska börja arbeta med nästa höst. Här äe en sammanfattning av vad det ska handla om som det beskrevs i ansökan, jag kommer förstås att uppdatera bloggen med nyheter om det allteftersom.

P11-0273:1
Mats Deland
Från mänsklighet i fält till det totala kriget: Sveriges förhållande till den internationella humanitära rätten, 1864-1952; The Swedish relation to international humanitarian law, 1864-1952.

Sammanfattning

Projektet avser att undersöka hur Sverige förhöll sig till skapandet av internationell humanitär lag – krigets lagar – under perioden 1864-1952 (det vill säga från den första Genèvekonventionen till ratificerandet av 1949 års konventioner). Jag avser att använda UDs arkiv, tillsammans med konferensarkiven (Genève, Haag och New York), och vissa diplomatiska tjänsters arkiv (Berlin, London, Paris). Vidare undersöks diskussionen bland jurister och militärer av facket, samt i pressen. I centrum står de juridiska begreppen distinktion, proportionalitet, militär nödvändighet och försiktighetsprincipen. Jag kommer vidare använda ett ADB-behandlat matrissystem, byggt på Dotys begrepp jurididiskt släktträd. I fokus står både hur svenska myndigheter såg på krigets lagar, och vilket bidrag de gav till deras utformning.
Internationell humanitär lag har under de sista decennierna uppmärksammats alltmer genom bildandet av internationella domstolar och även processer på nationell grund. Det saknas forskning om detta tidiga skede, och därmed även om de långsiktiga tankemönster det efterlämnat både i svenskt och internationellt förhållningssätt. Vidare vänds i internationell forskning intresset alltmer från stormakterna till småstater, och de särskilda krav och synpunkter de har på krigets lagar – som ofta är andra än stormakternas. Jag har provisoriskt undersökt fältet i en bok ióm den svenska efterkrigstiden, “Purgatorium” (2010) soch såg då bristen på djupare kunskap om fältet.

Projektbeskrivning

Från mänsklighet i fält till det totala kriget: Sveriges förhållande till den internationella humanitära rätten, 1864-1952

Den 14 augusti 1864 skickade major Staaf, attaché vid ambassaden i Paris, ett brådskande telegram till Stockholm. Han befann sig i Genève, och ville gärna, i likhet med de flesta andra representanterna, få fullmakt att underteckna det som senare skulle bli känt som den första Genèvekonventionen, till mildrande av de sårades lidande i fält. Stockholm var kallsinnigt, och Staaf måste lämna Genève med en försäkran om den svensk-norska regeringens välvilliga inställning (konventionen ratificerades i december).
Det är projektet avser att med omfattande arkivstudier, i Sverige och utomlands, och med hjälp av databehandlad matrismetiod analysera Sveriges tidiga förhållande till och påverkan på internationell humanitär lag,
Under de båda senaste decennierna har internationell humanitära rätt etablerats som ett kraftfullt, globalt rättsinstitut, och ett relativt stort antal personer har tvingats ta ansvar för sina brott. Jag har under ett tidigare projekt, stött av vetenskaprådet och den svenska regeringen, kunnat visa att den svenska inställningen till beivrandet av grova brott mot den internationella humanitära rätten tidigare varit ljum och undanglidande. Några rättsfall visar att en omsvängning nu är på gång även i Sverige.
Det saknas emellertid nästan helt forskning om hur den svenska inställningen till internationell humanitär rätt en gång utformades. Trots att Sverige på alla sätt deltog i den diplomatiska processen, och trots att övergrepp av olika slag diskuterades intensivt under perioden, finns mycket få försök att skildra processen historiskt.
De förklaringar till den svenska inställningen som jag kunde ge i mitt tidigare projekt måste därför betraktas som provisoriska. Det saknas en framställning som visar hur Sverige, som stat och och på myndighetsnivå, från början förhållit sig till de globala ansträngningarna att civilisera kriget, både i lag och i rättslig praktik. Det saknas framför allt en diskussion om hur den svenska inställningen ska förklaras – en ambition väl i linje med utvecklingen av den internationella diskussionen. Det här projektet avser att råda bot på dessa brister.

Projektets forskningsproblem

Den svenska synen på den internationella humanitära rätten har vid upprepade tillfällen beskrivits och utretts av generationer av folkrättsjurister (t ex Gihl 1943 och 1955, Wulff, SOU 1984:56, Bring & Körlof, Österdahl, SOU 2010:72). Men det finns ingen övergripande skildring av eller förståelse för de historiska omständigheterna kring dess framväxt. Därmed saknas även en förståelse både för hur det svenska samhället – dess civila och militära delar – förhållit sig till det framväxande lagverket, och kunskap om hur svenska utsända påverkat utformningen av det i dess olika delar – en förstudie har visat att det svenska inflytandet var betydande (Deland 2011b). Det svenska fallet – en alliansfri (efter 1905) småstat med starkt engagemang för fredsinitiativ – är av stort intresse även internationellt, där uppmärksamheten tidigare i oproportionerlig grad riktats mot stormakterna.

Syfte

Projektet avser att skildra det svenska deltagandet i utformningen av den internationella rätten, både de så kallade Haag- och Genévelagarna, ur ett brett historiskt perspektiv. Både den interna debatten – öppen i pressen såväl som inom de diplomatiska och juridiska organisationerna – och det yttre, internationella agerandet kommer att behandlas. Både svenskt och utländskt källmaterial beaktas.

Allmän uppläggning

I grund och botten handlar det om en klassisk historisk arkivstudie. Jag kommer att följa den svenska diplomatiska aktiviteten vid utarbetandet av såväl Genève- som Haagkonventionerna, som annan lagstiftning i deras respektive traditioner. Material finns i stor mängd både lokalt, i konferensarkiven och i tryckta protokoll, samt i arkiven hos t ex det tyska utrikesministeriet (och dess lokala föregångare), samt i UD:s arkiv på riksarkivet (och det egna arkivet). Jag kommer även att studera den svenska pressens förhållningssätt till ämnet, med utgångspunkt från UD:s pressarkiv (och förefintliga samlingar upprättade dessförinnan). Jag kommer också att studera militären och de synpunkter den gav och de förändringar den genomförde i sin utbildning. Det finns ingen militärhistorisk framställning av vikt för svensk del. Vidare kommer jag att följa den svenska fackjuridiska debatten från den första Genèvekonventionen 1864 till ratificerandet av de fyra Genèvekonventionerna från 1949.
Jag räknar med att minst sex månader kommer att spenderas i utländska arkiv, framför allt i Genève, Haag och New York – men även i exempelvis Berlin, London och Paris, där (byggt på tidigare erfarenheter) jag räknar med att diplomatarkiven kan ge en viktig sidobelysning av de svenska diplomaternas agerande (jag behärskar engelska, franska och tyska, vilket givetvis är en förutsättning).
Arkivmaterialet ger, från flera håll, fylliga och mycket detaljerade upplysningar om de överväganden som låg bakom den svenska inställningen. Diplomatiska brev och telegram är av hävd och nödvändighet tydligt och öppet formulerade, och kombineras här med sidobelysningar från andra diplomater och yttranden i protokollen. Materialet utgör, om man så vill, IHLs förarbeten. Tillsammans med nedan beskrivna matrismodell kommer jag att kunna kombinera aktörs- och strukturperspektiv.
Projektet kommer att resultera i både en monografi, vilken täcker perioden 1864-1952, och minst fyra internationella artiklar.

Teori och metod

Projektet kommer att utgå från, och tematiskt behandla de grundläggande juridiska begreppen distinktion (mellan stridande och icke stridande), proportionalitet (i angreppets kraft i förhållande till riskerna för skador på icke stridande), försiktighetsprincipen och militär nödvändighet. Det kommer vidare att använda det av Grant R Doty utvecklade begreppet juridiskt familjeträd, som komparativt följer utvecklingen av det lagliga ramverket genom kongresser och olika utkast (Doty). Genom att kombinera dessa båda teoretiska hjälpmedel, som kan representeras i en matris, blir det möjligt att mycket exakt kunna påvisa och ringa in både det svenska förhållningssättet och det svenska inflytandet i förhållande både till den juridiska huvudlinjen, och till de linjer som undan för undan övergavs. Matrisen kodas och analyseras i dataprogrammen Atlas.ti och Maxqda, som institutionen genom professor Kjell Magnusson har goda erfarenheter av. Jag har därmed både en ganska exakt samhällsvetenskaplig metod, och historikerns möjlighet att kontextualisera. Studien är att betrakta som en fallstudie.

Relation till den internationella forskningsfronten och forskningsområdets internationellt viktigaste arbeten

Precis som i Sverige är den internationella akademiska behandlingen i första hand juridisk. Där hittar man den avancerade grundforskningen, generationer tillbaka. Vidare finns, vilket jag är väl förtrogen med, en stor litteratur om den utveckling som ledde fram till Nürnbergrättegången (och naturligtvis de domstolar som grundades på 1990-talet) (t ex Bass). Däremot är litteraturen sparsam när det gäller utvecklingen av den tidiga IHL. De viktigaste verken härstammar fortfarande från 1980-talet, och har sedan dess bara kompletterats med artiklar och mindre betydande verk, samt kommenterer i traktatsamlingar (Best 1983, Davis, Howard et al (red.), Koskinniemi, Richards, Roberts & Guelff (red.), Maquire, Gardam). Om den svenska utvecklingen finns enbart en artikel i Norsk historisk tidsskrift, samt ett häfte om Röda korsets tidiga utveckling (Agöy, Östberg, även Sköldberg). Den svenska diplomatihistorien bortser, som nämnts, helt från den humanitära aspekten och koncentrerar sig på neutralitet och skiljedom (Lindberg 1958 och 1966, Jansson, Gihl 1951 och 1955, Lönnroth, Burgman, Carlgren), mest utförligt behandlas ämnet faktiskt i en lärobok i juridik (Bring & Mahmoodi).

Forskarens/forskargruppens kompetens och meriter för projektet samt nuvarande anställningsförhållanden

Jag är doktor i ekonomisk historia (2001) och var 2002-2007 engagerad inom forskningsprogrammet Svenaz samt anställd vid Ceifo, Stockholms universitet. Inom ramen för det programmet publicerade jag, förutom artiklar, fyra böcker (en är under utgivning), varav tre är av direkt relevans för föreliggande projekt (Deland 2010a och b, Deland 2011a). I huvudverket Purgatorium, Sverige och andra världskrigets förbrytare (2010), behandlar jag vid sidan av efterkrigstidens förbrytarpolitik även det svenska förhållandet till utvecklingen av internationell humanitär rätt. När jag skrev den boken blev jag klar över avsaknaden av svensk forskning. Jag undervisar vid historiska institutionen, Uppsala universitet (mastersprogrammet) och Högskolan i Gävle, och är involverad i forskningsinitiering vid Hugo Valentin-Centrum, Uppsala universitet.

Resursbehov (personal, resor, expenser etc.)

Jag arbetar som ensam forskare inom projektet, med anställning på HVC, Uppsala universitet, under tre år med 75 procents tjänstgöring. Som schablonkostnad för arkivresor, som beskrivet ovan, beräknas årligen 48 000 kronor (byggt på daglig kostnad om 1200 kronor). Överskjutande overhead är universitetst självfinansiering.

Ett jättegrattis…

till Malin Olofsson och Daniel Öhman Ekot, Sveriges Radio, Radioserien och reportageboken Matens Pris: ”För att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat.”

De vann Stora journalistpriset i klassen årets avslöjande i år, och är verkligen värdiga vinnare. Kalla fakta var nominerade genom Fredrik Quistbergh, Henrik Brandao Jönsson och mig, men den här gången räckte vi inte till. Malin och Daniel är på alla sätt värdiga vinnare.

Fast vi kan ju mysa lite åt Thomas Mattssons gissning,

Infiltratör med “livsfarliga uppdrag” i vänsterextrema miljöer

Det är ju poängen med att intervjua personer som påstår sig ha jobbat åt SÄPO – man behöver aldrig riskera att den påstådda arbetsgivaren spräcker storyn, hur galen den än verkar.

Föredrag om ariseringen i Berlin

Torsdag den 3 november
Föreläsning: Aryanization? The end of Jewish businesses in Nazi Berlin.
Dr. Christoph Kreutzmüller, Humboldt-Universität Berlin
Stockholm: 13.00-14.45, Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet. Frescati, hus A, seminarierum 900.
Ordförande: Professor Mats Morell

Uppsala: Hugo Valentin-Centrum, Uppsala universitet
Plats: ENG 4-1020, Hugo Valentin-centrum, Thunbergsvägen 3D, 1 tr.
Tid: 18.15 ? 19.45
Ordförande: Professor em. Helmut Müssener

Nominerade igen

För tredje gången (Guldspaden, Kristallen-som vi vann) nominerades Kalla Faktas reportageteam från Sommerlathgranskningen idag till ett fint pris. Den här gången till Stora journalistpriset för årets avslöjande. Nominerade är förutom jag, två andra Atlasförfattare, reportrarna Fredrik Quistbergh och Henrik Brandão Jönsson. Men äran delas naturligtvis av många andra – fotografen Aleksander Vujanovic, researcharna Rogéiro Jordão och Annelie Bergman, redaktörerna Johan Åsard och Cecilia Wanger, klipparen Sebastian Bank, översättarna Janaina Negreiros Persson, Jennie de Souza Örnbrand och Charlotta Strohkirch, reportern Lisa Grenfors och många andra som hjälpte oss (alla fakta om arbetslaget och avslöjandena här). Ett tack också till tidningen Arbetarens dåvarande chefredaktör Anna-Klara Bratt, som tog initiativ till den första Sommerlathgranskningen hösten 2001.

Det är naturligtvis fantastiskt roligt att bli nominerad, och att juryn väljer att premiera breda sammarbeten mellan journalister och akademisk forskning. En tanke går till Efim Wechsler, som på ogynnsamma villkor berövades sitt företag och tvingades iväg från det nazistiska Tyskland, och till alla offer för rasism och diskriminering.

Vad pysslar Almgren med?

På tal om avslöjande skulle jag bra gärna velat vara en fluga på väggen på Expressens redaktionsmöte, när de la upp publiceringsstrategin för “stasiparet“. Rimligen inser de att det intryck de ger är att Almgren högaktningsfullt struntar i regeringsrättens förbehåll och läcker som ett såll till Expressen. Jag har inte en aning om ifall det är så, och påstår verkligen inget, men Expressen kan knappast undgå insikten att det är det intryck de ger. Märklig form av källskydd, oavsett hur det ligger till.

Edit: Jaha, och nu har JK på SÄPOs initiativ inlett förundersökning. Starkt jobbat, Expressen!

For the record: Jag tycker att det är bra att sekretesslagen skyddar den personliga integriteten och jag tycker att det skyddet ska respekteras, även av forskare och politiker. Släpp Stasiarkivet – och liknande arkiv till exempel över dem som stödde sydafrikansk apartheid, eller chilensk och spansk fascism – fria för forskning, men med förbehåll som skyddar personerna. Just så som jag fick arbeta när jag skrev Purgatorium.