SD-männen från semesterorten Pärnu

Pärnu, vid Östersjökusten, är idag Estlands klassiska bad-och spaort. Eftersom den ligger vid kusten var det också lätt att fly därifrån när Röda armén närmade sig 1944. Bland dem som flydde befann sig större delen av den lokala estniska SD-enheten, själva kärnan av de estniska kollaboratörerna. I Sverige togs de väl om hand och det är känt att massmördare rekryterades av de svenska underrättelsetjänsten. Detta är det tredje utdraget ur den nya boken Purgatorium/Appendix.

 

Pärnu/Pernau i sydväst hade fallit genom ett överraskningsanfall redan ett par dagar tidigare, som även fört Viljandi/Fellin i de tyska styrkornas händer. Dessa var de sista större orter som erövrades innan ställningskriget inleddes. Minst 137 estniska judar från Pärnu mördades. Den 10 september 1941 fanns inte längre några judiska män i staden, i oktober greps även kvinnor och barn. Enligt bevarade dokument avrättades 494 människor i Pärnu mellan 12 juli och 12 december 1941, av dessa var 140 judar. Morden utfördes på order av säkerhetspolisen (estnisk, under tyskt överinseende), av ett kommando om 30 man under kaptenerna Villem Raid och Arkadi Valdin. Barnen skildes från sina föräldrar och mördades senare i Pärnus synagoga.[1] Just från Pärnu lyckades åtskilliga av de ledande SD-männen rädda sig till Sverige. Arkadi Valdin och Heinrich Kubu, som också tillhörde kommandot, anlände tillsammans 21 september 1944. Vid polisförhöret tjänstgjorde Valdin som tolk![2] Kubu bosatte sig i Motala och blev senare spionvärvare åt CIA.[3] Villem Raid anlände 1951 tillsammans med sin fru till Sverige från Tyskland, där han vistats i ett så kallat Displaced Persons (DP)-läger, ett läger för utländska medborgare som strandats i det ockuperade Tyskland. Tack vare finansiella garantier från bland andra sin dotter och Alfred Wendt, Mäes ekonomidirektor, tilläts han flytta till Sverige inom ramen för svenska internationella åtaganden i samband med att DP-lägren stängdes.[4] Det finns inget som tyder på att hans förflutna utreddes i Sverige. Han blev svensk medborgare 1960.[5] En fjärde medlem i kommandot, August Orgussaar, sökte transitvisum från Tyskland 1951, och uppehållstillstånd i Sverige 1956 (då han hävdade att hans fru var estlandssvensk). I båda fallen nekades han.[6] Den femte medlemmen, Vello Teder, nekades 1950 och 1953 inresetillstånd från Storbritannien för att gifta sig med en estnisk kvinna. Först 1954 släpptes han in för att via Sverige resa till Norge.[7]

Vad gäller de ickejudiska offren noterar Ruth Bettina Birn en betydligt försonligare ton i de protokoll som återfunnits från SD-avdelningen i Pärnu. Men då måste man komma ihåg att även här var protokollförandet i början högst bristfälligt.[8] SD-mannen Paul Wilde, som under några månader tillhörde trossen hos insatskommando 1a, hävdade att det tyska kommandot inte utförde några avrättningar alls i Pärnu, samtliga togs om hand av den estniska säkerhetspolisen (och Omakaitse).[9] En av dessa avrättningar bevittnade han:

 

Jag tror, att det var 80 till 90 människor som sköts den gången. De ställdes framför en grop och sköts med gevär av ett kommando. Det var 10 eller 12 estniska skyttar, som varje gång sköt 7 till 10 personer. Jag tror att det fanns några kvinnor bland dem. Det var i ett skogsområde nära Pernau i gryningen och kan ha varit i juli 1941. Som tolken sa till oss, dog en stor del av de exekuterade med ropet ”Leve Stalin”. Det kan också ha funnits judar bland dem, det kunde jag inte avgöra. Som Carstens förklarade för mig, handlade det bland de skjutna om medlemmar i kommunistiska organisationer.[10]

 

Den ovan nämnde Pirsko blev vittne till en händelse strax utanför staden:

 

Under vistelsen på Näsa gård hade i Tihemetsa socken inträffat en händelse av ruskig art. Omkring en vecka efter det Pirsko anställts på gården, närmare bestämt i början av september 1941, hade vid Maru by, omkring 6 kilometer från Näsa gård, inställt sig en man, som under den estniska tiden varit biträde åt poliskommissarien i Möisakula i Pärnu län. Mannen hade hetat Ilves i efternamn. Vid tillfället hade Ilves haft en lastbil med estniska självskyddsmän med sig, ungefär femton-tjugo man. Samma dag som Ilves med sina män inställt sig i Maru by, hade Pirsko och förenämnde Hendrik Kirik i ett ärende cyklat till byn ifråga för att sammanträffa med arrendatorn till Maru gård, vilken också ägdes av Kirik. Vid ankomsten dit hade Ilves och hans män redan befunnit sig där och hunnit med att häkta några personer från byn. I Maru by funnos omkring fyra gårdar. Bland de häktade var också arrendatorn, som Pirsko och Kirik skulle sammanträffa med. Arrendatorns namn var Sitska. Kirik hade hänvänt sig till Ilves och frågat vad som stått på och sedan ordnat att Sitska blivit fri. Vid tillfället hade Ilves och hans män häktat omkring trettio personer av båda könen i byn och hyst in dem i en magasinsbyggnad på Maru gård. Av Kirik hade Pirsko fått reda på att tre större gårdsägare i trakten bildat en domstol med Ilves som föreståndare. En av dessa gårdsägare hade hetat Märt Maru och varit mellan 45 och 50 år gammal. Domstolen hade tagit som sin uppgift att bestämma över vilka, som skulle häktas och skjutas. Vid ett tillfälle hade Ilves kommit ut från rummet, i vilket domstolen suttit, och varit mycket röd i ansiktet och haft håret oordnat. Pirsko hade genast fått den uppfattningen, att Ilves var berusad. Ilves hade sagt något till ett par män, som också kommit ut från rummet. Kirik hade då stått i närheten. Då Pirsko sedan frågat Kirik, vad Ilves sagt för någonting, hade Kirik omtalat, att Ilves förklarat, ”att det på platsen skulle skjutas så många personer som möjligt, vilka misstänktes ha samarbetat med kommunisterna, ty om de inte gjorde det omedelbart kunde tyskarna komma och förbjuda det, vilket han (Ilves) ej ville vara med om”. Ilves hade sedan gått in i rummet igen. Efter en timme hade domstolen kommit ut, varvid hälften av de häktade frigivits, medan resten stuvats på en lastbil och förts bort till en plats omkring 2 kilometer från gården, där de nedskjutits. Pirsko hade icke varit på platsen där det skett, men han hade hört skotten. Av självskyddsmännen hade Pirsko känt igen många till utseendet. Endast en hade han känt till namnet och denne hette Felsen, då omkring 28 år gammal, och son till en kypare å Möisakula järnvägsrestaurang. Bland de skjutna hade funnits fyra á fem kvinnor, däribland en gammal kvinna, omkring 65 år. Huruvida Ilves själv varit närvarande vid avrättningen, visste ej Pirsko, men Ilves hade i varje fall varit den som bestämt om densamma. Det var ett allmänt känt faktum, att Ilves dessutom föranstaltat om nedskjutande av 180 personer, män, kvinnor och barn i Möisakula. Det yngsta barnet var 11 år gammalt. De avrättade hade begravts i tvenne massgravar omkring 3 kilometer utanför Möisakula. Släktingar till de avrättade hade satt blommor och kors på gravarna. Ilves hade beordrat borttagande av dessa blommor och kors, vilket sedan verkställts av självskyddsmän. Ilves var mycket hatad för allt ont han gjort. Enligt vad Pirsko trodde, hade han sedermera nedskjutits av befolkningen.[11]

 

Bland de flyktingar som anlände till Sverige fanns flera med efternamnet Ilves varav en med bakgrund i estniska SD. Det handlade emellertid om en 19-årig pojke som först 1943 hade anställts vid SD:s kartotek.[12] Däremot anlände den estniska SD-avdelningens chef från maj 1942, Arkadi Visnapuu, liksom överassistenten Vello Piirsalu, Hauptreferent Paul Hansar,[13]  Referent Hans Allik samt assistenterna Herman Kandimaa, Albert Kilvar, Johannes Pirsont och Adolf Elmar Vaha; registratorn Leo Kärma och 2:e assistenten Elmar Alexander Kalme.[14] Ytterligare trettiotre poliser[15] och 16 hemvärnsmän[16] hörde också till flyktingarna från Pärnu. Till dessa kom 17 personer som hade uttagits till stridande förband som följde med tyskarna.[17] Bland flyktingarna fanns även ”fängelsedirektören” Alfred Kask, estnisk kommendant i Pärnus koncentrationsläger, samt åtminstone två fångvaktare.[18] Från Viljandi anlände två poliser[19] och fem hemvärnsmän.[20]



[1]    Maripuu, ”Execution of Estonian Jews”, 654-6.

[2]    HA 310/44, SÄPO-arkivet, RA.

[3]    Detta enligt sovjetiska uppgifter, uppsnappade av SÄPO 1958, HA 310/44, SÄPO-arkivet, RA.

[4]    Alfred Wendt (tysk stavning; liksom Angelus hade han innan den tyska invasionen blivit tysk medborgare) anlände 21 september 1944 till Sandhamn och anhölls två dagar senare eftersom föreståndaren för utlänningskommissionens läger i Kummelnäs, Saltsjö-Boo fruktade för hans säkerhet. Laretei och Rei bekräftade farhågorna vid ett samtal med säkerhetspolisen 8 november 1944, med tanke på att han som folkförsörjningsdirektor haft det yttersta ansvaret för att så stor andel som möjligt av den estniska produktionen skulle ställas till tyskarnas förfogande. Från 1948 anställdes han på det estniska konsulatet i Düsseldorf, vilket knappast kan ha inneburit något annat än att han var i brittisk tjänst. Han pendlade sedan mellan Västtyskland och Sverige tills han 1961 blev västtysk för gott. Se hans c-doss, SUK, RA och P 4581, SÄPO-arkivet, RA. Bland de flyktingar som anlände till Sverige fanns även Edward Võsu, som efter att ha arbetat som tolk åt den tyska insatsgruppen, vilken han följde från invasionens början, ledde en avnationaliseringskommission vid Wendts departement. Se N-2 till L-4, 6 maj 1946, Rg 226, Records of the OSS, Entry 171, Box 24, Washington X-2 Personalities file, NARA.

[5]    Handlingarna förvaras i hans c-doss, SUK, RA.

[6]    Detta enligt hans c-doss, SUK, RA.

[7]    Registerkort c-arkivet, SUK, RA.

[8]    Birn, Sicherheitspolizei, 149-53.

[9]    Vernehmungsprotokoll 7 september 1961, Paul Wilde, 207 AR-Z 246/59, 827, Bundesarchiv Ludwigsburg (BA-Lwb).

[10] Ibid, 826-7.

[11]  Statspolisen Dnr SD 154/1944, 21 december 1944, P 4883 Mapp 20, SÄPO-arkivet, 23-25, RA.

[12]  Lembit Ilves.

[13]  KGB bedrev i tjugo år en förundersökning mot Hansar, men försökte aldrig få honom utlämnad. Birn, Sicherheitspolizei, 231 n 13.

[14] Om Kalme, se HA 1899/44 (överförd från Tallinn, senare av allt att döma i T-byråns tjänst, att döma av utlåtande till Fst i akten); om Kandimaa, se P 4732/HA 1895/44 (Kandimaa genomgick polisskola i Tallinn från februari 1942 och inträdde i tjänst vid Pärnus avdelning B V först i september 1942. I polisförhör framkom en med estniska mått mätt ovanligt stark, möjligen antisemitisk, koncentration på det judiska inslaget under den sovjetiska ockupationen, t ex s 6: ”Ett flertal av de personer, som tjänstgjorde inom GPU [den sovjetiska militära underrättelsetjänsten], utgjordes av judar, och K kände igen ett flertal judiska ynglingar, vilka arbetade inom GPU. Även ordningspolisens verksamhet sköttes av GPU, och i Tallinn väckte det stor uppmärksamhet, att en 18-årig judeyngling skickades till en av Tallinns mest trafikerade platser för att ordna trafiken.” Kandimaa beviljades i december 1945 arkivarbete och blev svensk medborgare 1963; om Kilvar se Ha 332/44, denne stannade endast en kort tid i Pärnu innan han följde tyskarna till Tallinn som vägvisare, och anställdes sedan vid SD i Tallinn, hösten 1943 var han överassistent och ledde en avdelning inriktad på kontraspionage och sabotage vid B IV E (Kuusik, ”Security police”, 583); om Pirsont, se HA 7+9/44; om Vaha (anställd 1942), se HA 319/44; om Kärma se HA 1203/44, han anställdes först 1943 och arbetade då som Johannes Pirsonts assistent; om Allik se HA 1205/44; om Piirsalu, se 207 AR-Z 246/59, 371 (Wilhelm Kraus vittnesmål), BA-Lwb, samt hans egna uppgifter i c-dossen; om Visnapuu, se HA 1901/44, SÄPO-arkivet, RA. Även Ilmar Evert, anställd 15 februari 1942 vid SD Amt B V (vanliga brott), anlände till Sverige. Arved Oksar arbetade under 1942 i sju månader vid SD Amt B III, det vill säga, han ordnade underlag för rapporter om folkstämningen i området.

[15]  Kuno Andessar, Vassili Annusver, Harivald Haljaste, Johannes Heinoja, Boris Härm, Vello Jaagussaar, Olga Kilgas, Peeter Elmar Kooger, Adrian Kruus, Arseni Kukk, Mihkel Körnas, Mihkel Metsaats, Villem Noodapera, Hans Noor, Johannes Elmar Nurk, Vassili Nurmeots, Elmar-Leopold Nuut, August Orgusaar, Kristofor Pilman, Agu Raadik, Heljo Raadik, Anton Rand, Hillar Roomere, Boris Räni, Ernest Rätsepp, Valdo Salomets, Hans Sander, Karl Saar, Alfred Johannes Sildoja, Erich Soosaar, Heinrich Johann Tamm, August Tönisoo, Aleksander Vainsoo. Enligt uppgifter, som aldrig verkar ha utretts, ska Tönisoo snarare ha tillhört säkerhetspolisen, se HA 1507/44, SÄPO-arivet, RA.

[16]  Hendrik Johann Ainsaar, Martin Eellend, Eduard Adolf Heining, August Hendrikson, Arnold Hermann Herm (Oberschutzmann, HA 1298/44), Uno Jaaguste, Aleksander Järvalaid, Bronislav Kalda, Helmuth Kriiver, Viktor Löpp, Harald Ollino, Eduard Raudsepp, Jaan Tomingas, Hendrik Tomson, Theodor Törva, Arkadi Valdin.

[17]  Oskar Udo Kirsivälli (från 1943, ursprungligen i Röda armén), Jakob Klassen, Ferdinand Koger, Johan Koger, Udo Helmut Kupper, Hans Leis (se CIA Name Files 263 AI-86 32 Hans Leis, NARA), Voldemar Leetsar, Erik Linnolt, Gustaf Lond, Nikolai Alexander Luukas, Mats Mölder (bataljonschef  3 bat. I Pärnus Omakaitse-regemente), Harry Orav, Ilmar Päts, Mihkel Reinla, Leopold Hans Talviste, Georg Tint, Hans Toomla, Paul Viilo.

[18]  Bröderna Leopold och Eduard Herman Jaani, se HA 738/44, SÄPO-arkivet, RA.

[19]  Helmuth Töigast, Jaan Merila (förflyttad från Kuressaari 1942, bataljonschef för 1 bat. Viljandis Omakitse-regemente).

[20]  Otto Kirotar, Vello Kivisto, Rudolf Bernhard Kullamäe, Johannes Raudmäe (Valga) och Lembit Susi (Valga; Susi anlände 1946 från Danmark och avvisades senare). Till dessa kom Artemi Kass, Harald Leonard Maidro, Paul Pärs (marinen) och Johannes Varblane i stridande förband.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

Have you Subscribed via RSS yet? Don't miss a post!