De heroiska försöken att rädda judar från Förintelsen i Litauen

Här är nästa utdrag från min nyligen publicerade bok “Purgatorium/Appendix”. Det handlar, bland annat, om några av de modiga män som, ungefär samtidigt som Raoul Wallenberg var aktiv i Budapest, försökte rädda judiska överlevande undan de tyska ockupanterna i Litauen. Liksom i Budapest kom insatsen till stånd genom ett samarbete mellan svenska myndigheter och USA:s War Refugee Board. Liksom väl sannolikt var fallet även i Budapest vävdes insatsen samman med ansträngningarna att bygga upp ett västligt underrättelsenät, att börja med för den pågående krigsinsatsen. Humanitet och storpolitik var nära sammankopplade. Men glöm inte bort de enskilda hjältarna, även de som misslyckades när de försökte. Världen vore en grymmare och fattigare plats utan modiga flyktingsmugglare.

Sedan den litauiska ambassaden i Stockholm överlämnats till Sovjetunionen 1940 hade ministern Vytautas Gylys och hans sekreterare Walter Zilinskas stannat kvar i Sverige som politiska flyktingar med diplomatvisering.[1] Zilinskas mottog i sin tur information från Skirpas berlinbaserade kommitté, som han vidarebefordrade till den brittiska underrättelsetjänsten MI6/SIS ansvarige för Baltikum i Stockholm, Alexander McKibbin. En del information kom Sverige till del och i slutet av september 1942 kände försvarsstaben till omfattningen av Förintelsen i Litauen.[2] Hösten 1943 föreslog Zilinskas att västmakterna skulle upprätta kontakter med den litauiska motståndsrörelsen – VLIK – och de tiotusentals partisaner och desertörer som vid den tiden gömde sig i de litauiska skogarna. Med hjälp av pengar från den amerikanska underrättelsetjänsten OSS och flyktingorganisationen WRB, båda direkt underordnade president Roosevelt, skeppades 14 juli 1944 den antinazistiske motståndsmannen Algirdas Vokietaitis över till Palanga/Polangen.[3] De tyska försöken att rekrytera en litauisk SS-legion hade då definitivt brutit samman, men samtidigt hade motståndsrörelsen kraftigt försvagats. När den lilla fiskebåt som användes av den USA-stödda gruppen återvände den 23 juli kunde Vokietaitis inte återfinnas. Andra flyktingar berättade senare att han väntat på utsatt plats tillsammans med ordföranden för de litauiska socialdemokraterna, och att båten sannolikt misstagit sig. En större båt gav sig av från Visby den 3 augusti och landsatte två man med uppgift att samla ihop flyktingarna. Nästa natt återkom dock inte båten. Den återfanns först ett dygn senare med motorstopp, men vid det laget hade en tysk styrka underrättats som spärrade av stranden. Dagen efter fångades båten in av en tysk ubåt, och de båda besättningsmännen greps. Tillsammans med en av de män som satts iland fördes de till ett koncentrationsläger och enligt flyktingar som anlände senare sköts de där. En av dem efterlämnade en familj med två barn i Sverige. Under tiden hade den lilla båten landsatt ytterligare en återvändande litauisk flykting, som skulle söka få kontakt med motståndsrörelsen och Vokietaitis. Så småningom skulle samtliga de tre båtar som användes för amerikanska pengar, liksom flera båtar som användes för att föra ut flyktingar från kusten, fångas in av den tyska kustbevakningen och många av flyktingarna fördes till Danzig/Gdansk som slavarbetare. Skepparen på den lilla båten, en svensk vid namn Ahlström, omkom när den natten mellan den 24 och 25 augusti kraftigt överlastad tog sig tillbaka till Gotland, sedan tretton letter tvingat sig ombord.[4] Vokietaitis greps så småningom och tillbringade resten av kriget i koncentrationslägret Stutthof nära Danzig.[5] De amerikanska operationerna till Litauen var de minst framgångsrika – för att inte säga det mest katastrofala misslyckandet – av alla de baltiska expeditionerna:

 

Otroliga svårigheter och risker vid varje hjälpaktion i Litauen, kanske visas det bäst av det faktum att under loppet av Olsens räddningsoperation som fört färre än 150 litauer hit, har 4 båtar och nästan 250 liv förlorats. Dessa operationer har nyligen blivit så farliga och erhållen kommunikation med den andra sidan så full av fel att beslut hade tagits att stoppa operationerna denna vecka. Inte en enda jude har räddats. Litauiska flyktingar som anlänt hit säger att judarna är alltför skräckslagna för att flytta sig från sina nuvarande gömställen, antingen för att de fruktar tyska fällor, är rädda för att nästan säkert upptäckas av Gestapo och skjutas eller är väldigt rädda för att genomföra den farliga flykten. En litauisk katolsk präst, en av de flyktingar som förts hit genom dessa räddningsaktioner, hävdar att ett ganska stort antal judar lyckades ta sig till litauiskt territorium som ockuperas av ryssarna och sägs behandlas extremt väl. Många andra, i en del fall hela familjer, göms av litauiska bönder. Han hävdar att många judar har fått falska födelseattester av katolska präster. Enligt honom fanns det bara omkring 500 judar i Krotingen [Kretinga] den 1 juli detta år och han tror inte att det finns fler nu om det inte har varit ett stort behov av tvångsarbetare i det området.[6]

 

När Vokietaitis återvände till Sverige efter kriget kunde han rapportera att ledarna för VLIK hade överlevt fångenskapen och nu var redo att överta initiativet i det partisankrig som rasade i Litauen.[7] Brittiska MI6 byggde upp en ny organisation för trafiken på Litauen, kring den unge historikern Stasys Zakevicius, känd för de svenska myndigheterna under efternamnet Zymantas. I oktober 1945 sändes den unge journalisten Jonas Deksnys med följeslagare från Tyskland genom Polen till Litauen, för att utvärdera vilket inflytande VLIK verkligen hade.[8] I januari 1946 bestämdes vid ett möte i Hamburg att radiokontakt skulle etableras med partisanerna; i mars hade Deksnys återvänt och kunde rapportera att partisanerna tog avstånd från VLIK på grund av ledarnas tidigare samarbete med de tyska ockupanterna. Trots protester från VLIK:s ledning i de västra ockupationsszonerna skickades Deksnys tillbaka för att etablera radiokontakt. När han återvände i december 1946 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten lurat honom att lansera en alternativ motståndsrörelse, VLAK, som inte skulle ha någon koppling till de nazistiska brotten.[9] Därmed inleddes en lång kamp mellan Desknys och den legendariske partisanen Juozas Luksha om kontrollen över förbindelserna mellan partisanerna och de västliga underrättelsetjänsterna.[10] Tillsammans med några medarbetare bosatte sig Deksnys i Stockholm och introducerades för den svenske underrättelseofficeren Ove Liljenberg. Samtidigt slöt VLIK:s ledare ett samarbetsavtal med den franska underrättelsetjänsten, Deuxième bureau.[11] När Luksha slutligen lyckades ta sig till västra Tyskland vintern 1948 kunde han presentera avgörande bevis för att Deksnys låtit sig duperas av en av KGB:s agenter. McKibbin reste omedelbart till Stockholm för att undersöka om Deksnys var dubbelagent, men fann inga bevis. Istället rekryterades han att tillsammans med en av Lukshas följeslagare, Kazimieras Piplys, och ytterligare en litauer och en est, samt en grupp letter, låta sig landsättas i Litauen. Färden organiserades gemensamt av den brittiska och den svenska underrättelsetjänsten men måste avbrytas den 20 april 1949 på grund av att deras båt ansågs för långsam. Gruppen landsattes slutligen vid Palanga den 5 maj 1949 men förråddes omedelbart av en av letterna. De båda esterna och den kvarvarande letten stupade strax efteråt. Deksnys greps och vändes till dubbelagent, Peplys lyckades hålla sig undan i sex månader innan även han stupade i en eldstrid. En ny expedition till samma plats senare under sommaren slutade med massaker. Även Luksha återvände med fallskärm i oktober 1950, för att omedelbart jagas av 2 000 soldater från inrikestrupperna. Han stupade hösten 1951.[12] Därmed var de västliga expeditionerna till Litauen i praktiken avslutade.



[1]    Gylys knöts redan 1942 till USAs ambassad, se P 1634, SÄPO-arkivet, RA. Även om både Gylys och Zilinskas arbetade åt de västliga underrättelsetjänsterna – Zilinskas greps även 1943 misstänkt för samarbete med de tyska och japanska legationerna, han släpptes då bevis saknades – täcktes större delen av deras kostnader av privata bidrag från litauiska organisationer i USA. Efter kriget kritiserades båda hårt bland litauiska flyktingar för att inte ha ansträngt sig tillräckligt för att rädda flyktingar från Litauen. Se förhör med Vainoras 20 november 1946, P 1634, SÄPO-arkivet, RA.

[2]    ”Av Litauens 250 000 judar anses endast 25-26000 återstå. De övriga äro döda. Tre stora ghetton finnas kvar, Vilna, Kovno och Schaulen. Inga judar kvar i de andra städerna.”, Meddelande T 12 Ed 924/42 28/9 1942, F VIII m Uppgifter angående övriga länder. Länder i bokstavsordning A-O. vol 4, 96, MUST.

[3]    Vokietaitis anlände till Sverige 19 juli 1943, och fördes handfängslad till utlänningsbyrån i Stockholm. Han bodde hos Zilinskas under sin vistelse. Ett år senare återvände han alltså till Litauen. Se rapport 19 mars 1946, P 4831, SÄPO-arkivet, RA.

[4]    Attempt of Evacuating Lithuanian Intellectuals to Sweden, Records formerly classified ”Secret”, Sweden – Iver Olsen´s Reports, Vol. 1, Folder 1, WRB, Box 79, FDR A&L.

[5]    Tom Bower, The Red Web, Mandarin: London 1989, 41-3. Enligt USAs ambassadör Hershel Johnson hade två båtar sänts för att leta efter honom, utan resultat. Hans uppdrag var att undersöka möjligheterna för att rädda judar från gettona i Kaunas och Vilnius. Se Johnson till Secretary of State, Washington, 8 augusti 1944, Box 52, Evacuations to and through Sweden, WRB, FDR A&L. Ambassaden sände i mars 1945 2 000 dollar till Vokietaitis, att använda för att upprätthålla livet i koncentrationslägret.

[6]    Johson till Secretary of State, Washington 29 September 1944, RG 319, Records of the Army Staff, Assistant Chief of Staff, G-2 (Intelligence), Incoming and Outgoing messages, 1942-45, Box 619, NARA.

[7]    Han anlände i februari 1946 med en kolbåt från Gdynia, efter att under konvalecensen efter koncentrationslägret ha arbetat som lantarbetare. Rapport 19 mars 1946, P 4831, SÄPO-arkivet, 3-4, RA. Vokietaitis anlände under namnet Fritz Vollberg, se hans k-doss, SUK, RA.

[8]    Dalia Kuodyté, ”The contacts between the Lithuanian resistance and the west”, i The Anti-Soviet Resistance in the Baltic States, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania Vilnius 2002, 74-5. Enligt vad han senare uppgav för svensk polis hade han gripits i samband med de stora tyska razzierna i april 1944 och i juni skickats till det tyska fängelset Landsberg, där han befriats av sovjetiska trupper 27 januari 1945. I Sverige medarbetade han bland annat i Time, Life, Chicago Daily Tribune och Dagens Nyheter. Hans uppdrag i Sverige var att söka kontakt med Vokietaitis. Se hans c-doss, SUK, RA, samt P 5732, SÄPO-arkivet, RA.

[9]    Kuodyté, ”The contacts”, 76-8.

[10]  Jonas Öhman, ”Efterord”, i Juozas Luksa, Skogsbröder, Den väpnade kampen i Litauen mot Sovjetockupationen (1951), Bäckströms förlag: Stockholm 2005, 329-31.

[11]  Bower, Red Web, 94.

[12]  Gaskaite-Zemaitiene, ”The partisan war”, 42; Kuodyté, ”The contacts”, 79-81.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

Have you Subscribed via RSS yet? Don't miss a post!