I fredags, den 27 januari, var det inte bara 72 år sedan Röda armén befriade de överlevande i utrotningslägret Auschwitz, utan också 99 år sedan det finska inbördeskriget bröt ut. Nästa år är det 100-årsminne av det korta krig som följdes av de blodigaste politiska utrensningar som Norden upplevt (inte ens de nazistiska ockupanterna i Norge och Danmark kom i närheten i antal offer). Den närmaste jämförelsen är förmodligen krigen i det forma Jugoslavien i början på nittiotalet. Massakrerna i Finland riktade sig mot arbetarrörelsen, och en del av förklaringen är att arbetar- och torparklassen etnifierades på tidstypiskt sätt.
Nedan följer ett utdrag ur min nya bok Purgatorium/Appendix, som bland annat skildrar en blodig finsk räd in på Sovjetiskt område, ett halvår innan det sovjetiska angreppskrig som vi känner som Vinterkriget.
När fördraget om vapenvila mellan Finland och Sovjetunionen trädde i kraft den 4 september 1944 satte det punkt för det finska deltagandet på axelmakternas sida och liksom tidigare Italien anslöt landet i praktiken till de allierade. En knapp månad senare, den 1 oktober 1944, landsteg finska trupper i det tyskockuperade Torneå. Men vapenvilan, och freden i Paris tre år senare, satte också punkt för ett kvarts sekels förbittrade strider mellan det röda och det vita Finland.
Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939–40 framställs ibland som det ögonblick när Finland försonades med det trauma som utlösts under 1918 års inbördeskrig. Det stämmer inte riktigt. Kommunister och radikala socialdemokrater – och judar – övervakades och fängslades även i fortsättningen, medan uttalat nazistiska organisationer tolererades under hela kriget, de till och med tilläts konspirera mot den lagliga regeringen.[1] Till skillnad från i Sverige var detta inte bara en fråga om skillnader i åsiktsfrihet. Åtskilliga av de finska nazisterna, med jägarkaptenen Arvi Kalsta (tidigare Arvid Grönberg) i spetsen, fanns bland dem som under inbördeskriget skaffat sig blodiga fingrar.[2] Det finska inbördeskrigets brutalitet var vid andra världskrigets utbrott ännu i färskt minne, och det finns åtskilligt som förenar det med händelserna under fortsättningskriget 1941–44. De uppmaningar som sändes ut till de vita trupperna under 1918 års krig, som ”Under krigsoperationerna ertappade mördare och mordbrännare arkebuseras” och ”Med de röda sträng undersökning och räfst. Mördare, mordbrännare gripna på bar gärning under striden arkebuseras”, hade inte direkt tjänat till att disciplinera de egna leden. Efter mindre än en månad hade tillståndet att bilda ”krigsrätter” måst återkallas, och möjligheten att omedelbart skjuta påträffade röda begränsades till sabotörer som greps på bar gärning (”på bar gärning” skall Mannerheim själv ha lagt till – ursprungsförslaget innefattade dem som kunde misstänkas vara på väg att begå sabotage, det vill säga i princip vem som helst). Även på andra punkter hade regelverket varit så vagt formulerat att dess verkan på terrorn vare sig var pådrivande eller hindrande.[3] Sammanlagt avrättades omkring 8 790 personer inom ramen för den ”vita terrorn”[4], så när som på några hundra av dessa under kriget och de närmast följande månaderna, och därmed även utan något som ens kan liknas vid en rättvis rättegång. Delvis var detta naturligtvis en – oftast fullständigt felriktad – vedergällning för den ”röda terrorn”, som under kriget kostade 1 470 människor livet, men militära och domstolshandlingar från den tiden visar tydligt på den vitt spridda önskan att helt enkelt en gång för alla göra upp med de radikalare delarna av arbetarrörelsen. Enligt önskemål från de lokala skyddskårerna, som samlades hos de överkrigsrätter som så småningom tog vid, borde dödssiffran ha varit omkring den tiodubbla.[5] Liksom i Estland 1941 hade det finska inbördeskriget blivit en ursäkt för ett försök att fysiskt utrota den politiska vänstern.[6]
Brutaliteten manifesterades under sommaren genom de vidriga förhållanden som rådde i fånglägren. Av 80 000 fångar dog under perioden från maj 1918 till april 1919 minst 14 000, huvudsakligen av epidemiska sjukdomar och svält.[7] Det faktum att det bland fångarna fanns flera tusen kvinnor och 950 barn innebär att lägren måste betraktas som en blandning av de koncentrationsläger som britterna skapade under boerkriget och den vidriga behandling av krigsfångar som såväl tyskarna som japanerna och till och med finländarna själva utmärkte sig för under andra världskriget. Dödligheten, 17 % på ett knappt år, var naturligtvis mycket lägre än i de nazityska krigsfångelägren under hösten–vintern 1941–42, men kan med tanke på den korta tidsrymden utan vidare jämföras med de läger som japanerna inrättade för västallierade krigsfångar (med en dödlighet om 35 % under fyra år). Umbärandena ackompanjerades av fullständigt laglösa förhållanden, där vakter kunde skjuta eller misshandla fångar för minsta förseelse.[8] Minnet av dessa brott levde fortfarande tjugo år senare, och många av huvudpersonerna hade ledande positioner.
Det spända läget manifesterades ytterligare några år genom finska enheters deltagande i det ryska inbördeskriget, framför allt i Östkarelen, fram till 1921.[9] Under perioden innan det sovjetiska anfallet i november 1939, som utlöste det så kallade Vinterkriget, skickade den finska arméstaben in beväpnade spaningsenheter på sovjetiskt territorium. På våren 1950 anlände en av deltagarna i dessa patruller, östkarelaren Ivan Maksimoff (sedan 1942 finsk medborgare under finskt namn, vilket här utesluts av hänsyn till anhöriga). Maksimoff var en veteran från den brittiska interventionsarmén och de finska styrkorna under inbördeskriget i början på tjugotalet, och hade sedan värvats till den finska armén. Som rysktalande med lokalkännedom var han intressant för underrättelsetjänsten och hade i april 1939 skickats över gränsen för att studera hur det sovjetiska järnvägsbygget framskred. Patrullen upptäcktes dock och tillfångatog och dödade två sovjetmedborgare, av vilka den ene var en GPU-officer. Den andra var en ung flicka, som sköts när hon försökte fly:
Skottet sårade flickan i vänstra sidan ovanför höften men åstadkom endast ytligt köttsår. Flickan kastade sig på marken och började högljutt ropa på hjälp. Hirso och [Maksimoff] gingo då fram till flickan och uppmanade henne att vara tyst. De undersökte henne och erbjödo sig att förbinda henne. Hon ville emellertid icke ha någon hjälp utan hotade med att tillkalla rysk militär. Saari, som tagit fast mannen och tillsammans med denne kommit till platsen, gav order åt Hirso, att denne skulle tysta flickan. Hirso förde sedan flickan ett hundratal meter in i skogen. Där skar han av flickans hals med en kniv, varefter han gömde liket i en grop och täckte över det med granris.
Den manlige GPU-officeren mötte senare samma öde. Maksimoff fungerade under kriget som värvare och officerare i de så kallade stamfrändebataljonerna, som värvades bland finskspråkiga från erövrade sovjetiska områden. Han anlände alltså med familj i mars 1950 till Luleå, där han förhördes av svensk polis och gavs uppehållstillstånd. Förhören förseglades och gömdes i utlänningskommissionens kassaskåp.[10]
[1] Som historikern Heikki Ylikangas påpekar inkallades enbart omkring 300 000 man under Vinterkriget, eftersom de röda och deras ättlingar i allmänhet inte fått någon militärutbildning under mellankrigstiden. Den skadan togs först efteråt igen, och under fortsättningskriget var antalet inkallade det dubbla. Se Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 (1993), Stockholm 1995, 478. President Ryti meddelade den amerikanske ambassadören Schoenfeld i samband med det tyska överfallet på Sovjetunionen att han kände till att nazistisk subversiv verksamhet förekom i Finland och hade stöd i delar av de ledande kretsarna. I mars 1941 hade fortifikationsexperten Johan Christian Fabritius sänt ett PM till Hess, där han hävdade att 80 procent av den finska befolkningen var beredd att stödja en nazistisk kupp i Finland. En delegation ledd av SD-mannen Arthur Grönheim sändes till landet och konstaterade att uppgifterna var felaktiga. Ekberg, Führerns trogna följeslagare, 148–51.
[2] Grönberg/Kalstas mord på en polskbördig rysk officer ådrog sig även Mannerheims vrede, och var det enda tillfället när de vitas överbefälhavare personligen ingrep mot summariska avrättningar. Vreden förklaras sannolikt av att offret i just detta fall liksom Mannerheim själv var en tidigare officer i tsarens armé. Straffet för förseelsen blev beskedligt, 30 dagars arrest. Se Jaakko Paavolainen, Röd och vit terror, Finlands nationella tragedi, Stockholm 1986, 103; Ekberg, Führerns trogna följeslagare, 63.
[3] Paavolainen, Röd och vit terror, 103–10; cit. 104. I jämförelse med de baltiska grannstaterna, som dessutom uthärdade betydligt längre krigsperioder, är antalet mördade i och framför allt efter det finska inbördeskriget exceptionellt. Som Juha Siltala nyligen påpekat, finns det inget som tyder på att de rikssvenska frivilliga på den vita sidan skulle ha varit mindre mordiska än de finländska vapenbröderna. Ännu saknas en övergripande förklaring, men det faktum att den finska staten i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland i praktiken upphörde att existera, och för några månader ersattes av två illa ledda arméer, gör att det finska fallet avviker en aning från de baltiska. Det finska inbördeskriget bör närmast jämföras med det ryska, men just i det faktum att det präglats av en ”interregnumperiod” utan definierad statlig överhöghet finns även likheter med situationen i Estland 1941. Se Juha Siltala, ”Dissolution and reintegration in Finland, 1914–1932: How did a disarmed country become absorbed into brutalization?”, i Journal of Baltic Studies 46:1 (2015).
[4] Enligt undersökningen Krigsdöda 1914–22 från september 2004 redovisas 7370 avrättade ”röda” och 926 ”övriga” – vilket med all sannolikhet innebar röda som klassificerats felaktigt i kyrkobokföringen. Se tabellen Causes of war death 1918 according to the political affiliation of the killed persons, URL http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat2. Som försvunna redovisades 1767 plus 380, att jämföras med 46 ”vita”.
[5] 1 424 avrättade och 46 försvunna. Se tabellen Causes of war death 1918 according to the political affiliation of the killed persons, URL: http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat2. Paavolainen, Röd och vit terror, 75. Mellan 2300 och 2700 ryska soldater, frivilliga på den röda sidan, dödades också, huvudsakligen genom avrättningar. Se Siltala, ”Dissolution and reintegration…”, 26.
[6] Se kapitlet om Estland.
[7] 11 652 plus 926, samt efter att de släpps från lägren, 607 plus 6. Se tabellen Causes of war death 1918 according to the political affiliation of the killed persons, URL: http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat2.
[8] Paavolainen, Röd och vit terror, 148–99.
[9] Om detta, se Jonathan Smele, The Russian Civil Wars, 1916-1926. Ten years that shook the world. OUP: Oxford 2016.
[10] SUK F4:10: 257, RA. Citat från förhör med statspolisens 3:e rotel i Luleå 29 mars 1950, 6-7.
Post a Comment