Klevgrändsockupationen

På måndag (3 augusti) inleder min vän Joachim Berggren och Föreningen Avanti! Framåt! (i samarbete med stadsmuseéet och kulturfestivalen) en serie stadsvandringar som berättar om 1980-talets husockupationer. Jag vill verkligen uppmana er att gå dessa vandringar. Ni kommer att lära er att det inte var självklart att Stockholm skulle utvecklas till den extremt segregerade stad det blev. Man kan förstås säga att vi som försökte kämpa mot den utvecklingen misslyckades och att det kanske skulle ha gått bättre om vi försökt göra på något annat sätt. Jag vet uppriktigt sagt inte, och än mindre vet jag vad Joachim kommer att säga. Men som det heter nu för tiden, låt oss prata om det.

Här är ett par texter som jag skrev vid tiden (september 1988) för ockupationen av Klevgränd, nära Slussen på Södermalm i Stockholm (numer en lampbutik i bottenvåningen) och som publicerades i trotskistiska ungsocialisternas tidning Motstånd! De ockupationförsök som skildras här följdes faktiskt av en tredje ockupation, några månader senare, i tre miljöpartistiska ledamöters lägenhet högst upp i huset, och i regi av Ella Lemhagen. Men det är en annan historia.

Klevgrändsockupationen
Första försöket att ockupera huset på Klevgränd var den 3 september.
Då vi inte kunde få upp stora porten så slog nån ut ett par rutor så vi kunde klättra in via en tom verkstadslokal.
Det mesta av vad vi planerat var redan glömt. -Kåken såg ju inte ut som på ritningarna vi planerat efter! Efter bara några minuter vimlade gatan utanför av snutar och vakter som föste undan åskådarna och gav sig på porten, och det innan vi hunnit blockera den ordentligt.
Vi tvangs retirera uppför trapphuset och samlas i en tom lägenhet i väntan på stormningen…

Nu hade vi ju tur i alla fall. Snuten kunde inte storma huset utan tillstånd från ägaren (Sveriges riksdag) vilket tog några timmar att skaffa.
Vi hade alltså gott om tid att visa upp våra banderoller och dra igång talkörer bland åskådarna utanför. Där fanns söderbönor i sextioårsåIdern som skrek med i ropen “ungdomshus nu – riksdagshus aldrig!” och “Yuppiefri innerstad!”
Någon stormning blev det nu inte. Vi kunde inte hålla huset där vi satt så vi beslöt att gå ut frivilligt innan åskådarna hunnit tröttna och snuten fick fritt fram. Först bad vi en radiojournalist följa med upp och kolla så att vi inte skulle få stryk i trappan på väg ner, så som skedde vid ockupationen på Luntmakargatan för två år sen.
Journalisten var också med en vecka senare när vi samlades för ett nytt försök. För ockupera igen, det skulle vi.
Ett så fint hus kan man inte bara lämna.
Särskilt som det fortfarande var en vecka kvar till valet och vi antog att snuten hölls i strama tyglar. Det ser ju inte bra ut att klå upp marginalväljare.
Vi försökte först vid samma tid som första gången, dvs vid ettiden på lördag .
eftermiddag när gatorna är fullsmockade med folk. Men då var det nån som larmade vaktbolaget.

KLEVGRÄND

Nå, tillbaka vid utgångspunkten beslöt vi enhälligt att göra ännu ett försök, klockan åtta samma kväll. Men smyga hade vi fått nog av så nu tog vi, nästan hundra personer, tunnelbanan till Slussen helt öppet – Svartklädda och med famnen full av verktyg, banderoller och skrot. Vi återsamlades i trappan nedanför Katarinaberget och sedan sprang vi vilt hojtande Klevgrändsbacken ner.
Nu hände något som ingen riktigt räknat med. En vecka tidigare hade vakterna flytt hals över huvud från sitt fikarum när de såg oss komma. Så icke nu.
Istället kom de ut och började försvara huset med knytnävarna. En av tjejerna fick flera hugg i huvudet med en dartpil (!); en annan ockupant knuffades brutalt in i en vägg. Kanske hade ockupationen kunnat lyckas ändå, mitt i all förvirring, om det inte varit för att det fattades en fattig jävla mutter när stora porten skulle stängas. Två vakter och en hund lyckades återerövra den och eftersom vi inte ville slåss med dem var det bara att lägga ner projektet och springa.

Under tiden hade vår PR-grupp ordnat primitiva barrikader ut mot Götgatan.
Fler och fler av de förbipasserande anslöt sig och snart var vi ett par hundra som med allt starkare talkörer visade att vi inte tänkte flytta på oss och inte heller tolerera någon stormning (ingen visste ännu om det fanns ockupanter kvar i huset. Det tog nästan en timme innan snutarna och vakterna var tillräckligt många for att bilda kedja, sära på oss och driva oss åt varsitt håll på Götgatan.
Sju demonstranter greps för att de stört allmän ordning”, dvs inte backat tillräckligt fort. En sjuttonårig kille släpades flera meter med bar rygg mot gatan, innan de tryckte på honom handbojor…
Kampen var över för denna gång, men vänta bara…!

En av ockupanterna:
VI VILL HA ETT UNGDOMSHUS!

Bostäder åt alla som behöver (inte bara åt ungdomar) är förstås ett av de viktigaste krav man kan ställa här i Stockholm. Och det är skönt att se så många reagera på det. Men det var inte det kampen gällde i första hand den här gången. Det gällde ett Ungdomshus. Och något sådant har vi fortfarande inte ända sen attacken mot Ultrahuset i Handen. Man kan mycket väl säga att vi ockuperar i självförsvar.
-Stockholm är knutpunkten för internationella affärsmän. Det är härifrån den svenska, finska och norska storfinansen samlat ska sträcka sina tentakler ner mot EG och imperialismens köttgrytor.
Det är här storbankerna bygger sina marmorpalats; storföretagen sina filialer och statsapparaten samlar lakejstaberna. Därför ser centrala Stockholm ut som det gör: Betongklumparna på rad med däremellan bilvägar, kvinnohandel och organiserad brottslighet – och här och var en upplyst plats med glänsande köptempel. De har ödelagt en stor del av stan. Här kan ingen människa leva.
Och nu kastar de sig girigt över de stadsdelar där det fortfarande bor vanligt, plastkortslöst, folk. Hyreslägenheter lyxsaneras och blir bostadsrätter, kontor eller övernattningslägenheter. Mjölkbarer blir trendiga cafeér; krogar blir klubbar – stängda eller svindyra. Överallt dräller yuppies, maktens knähundar, omkring. Mer självmedvetna och hänsynslösa än någonsin. Nu har de t.o.m börjat ge sig på söder och söderförorterna – den ena efter den andra. Ett frihetligt ungdomshus mitt i stan, fritt från kuratorer, byråkrater och – för en gångs skull – även fritt från de välmenande folkrörelsemänniskorna – det är vad vi behöver mest just nu. Bara då kan vi samla många människor och tillsammans kämpa för och hoppas på något annat. Som splittrade i var sin liten källarskrubb blir vi ett lätt mål för snutens upprustning och skrämselkampanjer. I ett ungdomshus där alla kan känna sig välkomna och som i alla fall ger en aning om hur det skulle kunna vara, vore det mycket lättare att se vart vi vill komma. Det skulle alltid finnas någonstans att diskutera sina ideér med andra.
En risk med konfrontationerna med en allt mer målmedveten och brutal snut, är att såna alltmer avancerade och “farliga” aktioner blir nån slags huvudsak. Att vi måste ha huvor när vi gör något så pass olagligt som att bryta oss in i ett obevakat hus, det är en grej, Men man upplever det ibland som att den ene unge mannen ska visa sig tuffare än den andre när olika lösningar diskuteras. -Inte alltid, men det är en tendens. I ett ungdomshus där vi kunde träffas ofta, lära känna varann och känna oss delaktiga – oavsett vilken politisk strömning vi för tillfället räknar oss till – där tror jag att det mesta sånt skulle självdö. Och bara det är ju ett skäl till att se till att vi får ett ungdomshus fortast möjligt!

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

Have you Subscribed via RSS yet? Don't miss a post!