Timo Sundberg är död.
De flesta som eventuellt läser den här bloggen har nog ingen aning om vem det var. Jag har knappt hört talas om honom själv de senaste tjugo åren. Men utan Timo – och utan Johan, Micke, Kristina, Ulf, Nils, Harri, Christin, Einar – hade jag inte varit, inte den här bloggen heller. Jag hade varit en helt annan. Den frihetskänsla som ETCs långa, vindlande reportage gav under några korta år i början av åttiotalet bär jag på fortfarande liksom på stoltheten över att jag fick medverka med ett copycatreportage i det sista numret av den gamla tidningen. De flesta av tidningarna läste jag sönder för att försöka förstå hur de bar sig åt. Bäst, mest poetisk var Timo. Vi satt en gång tillsammans på trappan till Ultrakåken, tysta. Det ångrar jag nu.
Johan Ehrenberg och Nils Claesson har skrivit ett fint minnesord i den gamla stilen och publicerar ett par av reportagen på nytt. Det måste naturligtvis komma en samlingsvolym.
Post a Comment