Walther Sommerlath – en man för vår tid? (edit)

I veckan sände Kalla Fakta en uppföljning av reportagen om drottningens pappa, Walther Sommerlath. Jag var med och gjorde de första programmen, som sändes november-december 2010, men den här uppföljningen har redaktionen gjort själva. Jag ska inte kommentera programmet, jag är ändå så pass inblandad i saken att det är bättre om andra gör det, men lite funderingar har jag om den följande diskussionen.

Som många kanske känner till presenterade hovet i somras en egen utredning om Walther Sommerlaths affärer, sammansatt av förre riksarkivarien Erik Norberg (som jag tidigare haft mina duster med när det gällde att få loss material för Purgatorium), vilken genom sitt engagemang i Kungliga Vetenskapsakademin får räknas som hovet närstående. Norberg kunde bland annat visa att Walther Sommerlath som betalning för Efim Wechslers fabrik i Berlin överlåtit plantagemark i Brasilien. Huruvida Wechsler verkligen fick behålla den marken, och hur mycket den var värd är oklart, och, som det heter, öppet för olika tolkningar. Det faktum att Wechsler fick betalt har från hovets sida anförts som argument för att Sommerlath ville göra rätt för sig, det har till och med påståtts att han genom transaktionen hjälpte Wechsler att fly från Tyskland till Brasilien, undan den annalkande Förintelsen. Sommerlath skulle alltså, i den mest extrema tolkningen, ha “räddat” Wechsler (och, vilket ska noteras, detta sägs inte på Silvia Sommerlaths privata hemsida, utan på hovets, det vill säga statens).

Om vi börjar med det, ett par enkla saker. Oavsett hur affären gått till, skulle Wechsler ha lämnat Tyskland långt innan Förintelsen. Han hade nämligen berövats sitt tyska medborgarskap 1935 och förklarades icke önskvärd 1938. Att man ändå gick varligt fram lär ha berott på att han drev en krigsviktig industri – Förintelsen var inte påtänkt så tidigt som 1938, däremot den tyska upprustningen. Hur som helst, våren 1939 likviderades de sista judiska verkstäderna i Berlin (de hade alltså fram tills dess fått verka relativt ostörda). Om inte Sommerlath tagit över fabriken skulle den ha likviderats och inventarierna sålts, och Wechsler satts på ett tåg till Rumänien (som inte heller erkände honom som medborgare, men det är en annan femma). Att Sommerlath skulle ha räddat Wechsler ur Tyskland faller på sin egen orimlighet (däremot undkom Wechsler det öde som senare skulle möta de rumänska och bessarabiska judarna, men det är också en annan femma). Dock gjorde han Tyskland en tjänst, från tysk synvinkel var det naturligtvis bättre att fabriken drevs vidare än att den lades ner.

Vad gäller att Sommerlath skulle ha gjort rätt för sig, anför hovet att de plantager som överfördes till Wechsler skulle ha betingat ett värde av 25.000 riksmark, vilket motsvarar ett bud som Dresdner Bank gjorde på Wechslers fabrik 1938, och som Wechsler då avvisade. Även Norberg påpekar att den summan är högst osäker, mark lämnades fram och tillbaka och det är inte fört i bevis att Wechsler fick några pengar alls. Men låt oss säga att han fick 25.000 riksmark. Det kan jämföras med den försiktiga värdering av fabrikens värde som vi nämnde i programmen, 50.000 riksmark. Men då ska man också komma ihåg att den värderingen byggde på företagets egna kapital, det vill säga, i princip vad han skulle få för inventarierna om företaget lades ner. Baserat på de förkrigstida vinster som är kända var företaget snarare värt omkring 80.000 riksmark – med de vapenbeställningar som börjat rulla in förmodligen ännu mer.

Hovets utredning hävdar emellertid också att det faktum att betalningen utgjordes av utländska plantager innebar att Wechlser kunde få med sig pengarna. Om försäljningen helt och hållet skett i Tyskland hade pengarna istället placerats på ett så kallat spärrkonto och så småningom konfiskerats (vilket naturligtvis inte var i vare sig Wechslers intresse och likgiltigt för Sommerlath). Detta är helt korrekt, och förmodligen Wechslers motiv att gå med på affären. Men detta faktum innebär ínte att Sommerlath ville hjälpa Wechsler, det visar att Wechsler var en klok man (hans handling kan och ska tolkas som en antinazistisk motståndshandling, som berövade det nazistiska maskineriet en slant). Det var absolut inte så att Sommerlath kunde ha kommit över verkstaden utan att komma överens med Wechsler. De tyska myndigheterna hade i och för sig inget intresse av att berika enskilda, och om Wechsler inte sålt hade fabriken, liksom de flesta judiska företag, lagts ner (likviderats), eller sålts till någon annan. Det var absolut inte så att nazisterna utan vidare delade ut företag till enskilda. Visst hade han med hjälp av den lokala partiapparaten kunna pressa sig till hårdare villkor, men då hade han fått nöja sig med ett annat, sämre, företag och hamnat i beroendeställning till diverse partifunktionärer.

Det för oss till hans motiv. Genom en halsbrytande manöver förklarar hovet att eftersom Sommerlath underlättade Wechslers flytt till Brasilien så räddade han honom undan Förintelsen. Och ja, det gjorde han naturligtvis. Affären med Sommerlath underlättade utan tvekan Wechslers flytt till Brasilien (hur mycket kan man diskutera, Kalla Fakta för fram invändningar, men jag bortser från dem här). Men Sommerlath visste inte i april 1939 att Tyskland i februari 1942 skulle besluta att utrota alla Europas judar. Han visste inte ens att en sådan politik skulle inledas i praktiken bakom slagfälten i Sovjetunionen i juli 1941, eller att judar skulle mördas i tiotusental i det ockuperade Polen redan på hösten 1939. Ingen har påstått att Walther Sommerlath var klärvoajant, eller ens att han skulle varit begåvad med någon mer utvecklad politisk analysförmåga, så det är helt enkelt omöjligt att hävda att han genomförde sin affär för att rädda Wechsler. Han visste inte att Wechsler behövde räddas, bara att han inte längre kunde driva sitt företag, på grund av den rasistiska förföljelsen, och gärna ville till Brasilien istället. Man kan visst hävda att konsekvensen ändå blev att han räddades, men vad Sommerlath tyckte om det vet vi inte. I efterhand kan han mycket väl ha tänkt på sin handling som att affären blev en människas räddning undan undergången, men ingen kan påstå att det var hans avsikt.

Och om man ändå tror att det var så måste man ta ställning till det faktum att när hans son Ralph efter kriget frågade sin far om fabrikens ägare var judisk, förnekade han det (vilket Ralph intygade över telefon i det första programmet). Vi har ingen anledning att tro annat än att Ralph frågade eftersom han tyckte att ariseringen var något skändligt, och ville försäkra sig om att hans far inte varit inblandad i något sådant. Vi får väl också anta att Walther Sommerlath i efterhand, med vetskap om kriget och Förintelsen, trots allt tyckte att det var bra att Wechsler tog sig till Brasilien istället för att mördas. Varför då neka om hans avsikt verkligen varit att rädda en jude undan Förintelsen (varför neka alls, med tanke på slutresultatet, men det är en annan femma)?

Nu verkar diskussionen ebba ut, vilket förstås är till hovets fördel. Jag läser i Aftonbladet författaren Alex Schulman, som tycker att det hela är tråkigt och bör läggas till handlingarna, medan ett par masterstudenter i historia bloggar om att historien istället borde användas som ett pedagogiskt exempel. Möjligen är det där knuten ligger. Vill vi ha ett sådant pedagogiskt exempel, som visar hur vardagen i ett rasistiskt samhälle ser ut? Vill vi veta hur en vardaglig människa kan tjäna pengar på rasistisk förföljelse, utan att, som drottningen ska ha uttryckt det, höra till “de största skurkarna”. I Tyskland har historiker som Götz Aly lyft frågan om alla dem som på ett mer vardagligt sätt tjänade på nazismen, genom att göra lite bostadskarriär, köpa ett piano eller lite finare kläder på andrahandshandeln, slippa konkurrensen från judiska yrkesutövare. Idag lever vi också i ett samhälle där vissa har lättare än andra att få ett bra jobb (eller ett jobb), bättre boende, därför att de tillhör “rätt” etnisk grupp. Vi har till och med institutionaliserat rasismen med rut-avdrag och en avreglerad arbetsmarknad som ser till att de farligaste och sämst betalda jobben överlåts åt fattiga östeuropeer, vi bär omkring på smartphones med metaller från det krigshärjade Kongo, sammansatta i diktaturens Kina. I ett sådant perspektiv, orkar vi fortfarande se Walther Sommerlaths skurkaktighet? Medan gränspolisen gör razzior mot romer som ska utvisas enbart för att de är romer?

Det kraftfullaste argumentet mot Sommerlathgranskningen kommer från dem som tycker att Kalla Fakta istället borde ägna sig åt aktuella saker (som dem jag nämnde ovan). Men på sätt och vis är det ju just det de gör. Sommerlathgranskningen tvingar oss att se saker vi helst inte vill se och har därför blivit Kalla Faktas minst populära granskning någonsin. Det är inte illa.

(Och var inte oroliga, ni som tror att Kalla Fakta skickade ut sina reportrar på nya resor kors och tvärs. Den nya granskningen använde våra gamla tjusiga miljöbilder från de första programmen, signerade esteten Alex Vujanovic.)

Comments 21

  1. Bengt Nilsson wrote:

    ” Om försäljningen helt och hållet skett i Tyskland hade pengarna istället placerats på ett så kallat spärrkonto och så småningom konfiskerats (vilket naturligtvis inte var i vare sig Wechslers eller Sommerlaths intresse).”

    Varför skulle det ha varit ett problem för Sommerlath? I programmen (inte minst det sista) utmålades han som en övertygad nazist – varför skulle han då brytt sig om i fall tyska staten tog hand om pengarna så länge han fick företaget? Den typen av försäljningar var ju dessutom den avgjort vanligaste när judiska företag ariserades – det måste finnas tiotusentals exempel på detta (se undersökningar av Bajohr, Selig och andra). Hur ser det på att Bajohr, Selig m.fl. nämner affärer av det här slaget (med hemliga utlandsinslag) som exempel på att köpare som ville göra rätt för sig? Har de fel trots att de i vissa fall rentav kan anföra vittnesmäl lämnade efter kriget av de judiska säljarna?

    Sedan förstår jag inte logiken i att du först hävdar att Wechsler drev en krigsviktig industri (hur nu hårtorkar kan vara det) och sedan hävdar att de tyska myndigheterna hellre skulle ha lagt ner hans fabrik än att t.ex. pressat honom att sälja. Var den tyska regimen i april/maj 1939 verkligen så “ömsint” att man inte tog till diverse påtryckningsmedel för att få bort judiska ägare från “krigsviktig industri”?

    Posted 23 Jan 2012 at 08:24
  2. Bengt Nilsson wrote:

    En annan relevant fråga skulle vara intressant att få din åsikt om: Var den brasilianska delen av transaktionen tillåten enligt tysk lagstiftning av modell april 1939? Var det inte så att judiska emigranter högst skulle få ta med sig 10 riksmark?

    Enligt Norbergs utredning återvände Sommerlath till Tyskland 1937. Var det redan då (enligt din mening) så ont om judiska företag att i fall Sommerlath ville delta i ariseringen så måste han köpa just Wechslers firma (och då först skaffa egendomar i Brasilien för att ha i utbyte) eller helt avstå från att köpa en judisk firma?

    Posted 23 Jan 2012 at 08:39
  3. Jesper Shuja wrote:

    Jag är en Mastersstudent, den detaljen känns viktig, om inte i annat fall ter den sig viktig för mig ;-)

    Posted 23 Jan 2012 at 22:36
  4. Bengt Nilsson wrote:

    Jag är också nyfiken på den här formuleringen:

    “Men det innebär ínte att Sommerlath ville hjälpa Wechsler, det visar att Wechsler var en klok man (hans handling kan och ska tolkas som en antinazistisk motståndshandling, som berövade det nazistiska maskineriet betydande värden).”

    Wechslers hemliga flytt av kapital från Tyskland till Brasilien ska alltså ses som en klok mans “antinazistiska motståndshandling”? Hur ska man då betrakta Walther Sommerlaths roll? Jag citerar:

    “Men det innebär ínte att Sommerlath ville hjälpa Wechsler”

    Men var det inte just det han gjorde? Utan Sommerlath(eller någon annan tysk affärsman med motsvarande tillgångar och vilja) skulle Wechsler varit oförmögen att genomföra en dylik “antinazistisk motståndshandling” – för att byta måste man ha en motpart som kan och vill byta.

    Var alltså Sommerlath “medhjälpare till en antinazistisk motståndshandling”? I så fall finns det verkligen skäl att beklaga att ni inte letade lite bättre i “JusBrasil” och fann spåren av bytesaffären. För då hade ni ju faktiskt kunnat vara något mer nyanserade i skildringen av Sommerlath och måhända rentav haft anledning att ägna åtminstone en minut till att redogöra för exempelvis Frank Bajohrs resultat rörande Hamburg och hur han grupperat förvärvarna av judisk egendom i olika kategorier beroende på hur de uppträdde visavi sin judiske motpart. Visst – ett sådant upplägg det hade kanske inte gett lika mycket uppmärksamhet som det mer “skandalfixerade” som visades, men det hade med säkerhet blivit mer informativt och balanserat.

    Posted 23 Jan 2012 at 23:12
  5. admin wrote:

    Nilsson. Det var viktigt för Sommerlath eftersom Wechsler då saknade anledning att sälja. Hellre lägga ner och få 50.000 för inventarierna, än 25.000 från Sommerlath, spärrkonto eller inte. Wechsler var inte heller klärvoajant, så han kunde ju inte veta att pengarna på spärrkontona så småningom skulle konfiskeras. De tyska myndigheterna lade inte ner några fabriker. De gjorde det omöjligt att driva dem, varefter ägarna lade ner dem. Men för den tyska industrin var det förstås bättre att de drevs vidare under ny regim (varför den lösningen gynnades). De funderingar du verkar ha om att tyska myndigheter utan vidare kunde knycka judiska industrier och dela ut dem kanske är hämtade från hur det gick till i de ockuperade länderna i öst. I Tyskland fungerade det aldrig så, och definitivt inte innan kriget. Sommerlath måste antingen nå en affärsuppgörelse, eller gå tomhänt från bordet.
    Om uppgörelsen var otillåten vet jag inte. Kom ihåg, att Wechsler inte förde ut någon valuta (vilket var otillåtet). Affärer som innebar att tillgångar byttes utomlands var ganska vanliga innan kriget. Jag känner inte till att någon åtalades eller dömdes för det, men jag är inte rätt person att fråga – varför inte fråga Christoph Kreutzmüller, som är den främste experten på området? Norberg kanske återkommer i frågan? Däremot har du rätt i en sak: Sommerlath behövde inte köpa företaget. Än mindre för ett underpris. Det valde han.
    Shuja. Du har sätt, sorry, jag ändrar.

    Posted 23 Jan 2012 at 23:23
  6. Bengt Nilsson wrote:

    Man behöver inte läsa länge i Frank Bajohrs undersökning av Hamburg eller Wolfram Seligs av München för att få en totalt annan bild. Selig kallar perioden efter Kristallnatten för “Zwangsarisierung” och Bajohr skriver att judiska ägare därefter “saknade både allt inflytande och förhandlingsmöjligheter”. Men du vill alltså göra gällande att det var fullkomligt annorlunda i Berlin och att det ännu i april 1939 var Efim Wechsler som satt med trumf på hand?

    Var det f.ö. inte så vid ariseringar att köpare och köpekontrakt skulle godkännas och att det därigenom också fanns en kontroll över köpesummans storlek? D.v.s. man kunde inte öppet “trixa” med hemliga utländska affärer utan det måste ske ett verkligt utbyte av köpesumma i Tyskland. Det är i alla fall vad Selig hävdar i avseende på München och Bajohr när det gäller Hamburg. Var det även på den här punkten helt annorlunda i Berlin?

    Apropå den brasilianska affärens legalitet: OK, så du menar alltså att i april 1939 så fick judar å ena sidan inte fick föra ut mer än 10 RM, men å andra sidan kan de eventuellt ha varit oförhindrade att föra ut vilka summor som helst i fall de bara hittade en affärspartner med tillgångar utomlands? Det strider också mot vad Bajohr har att säga i fallet Hamburg och Selig när det gäller München. Bajohr säger att den sortens illegala försök att kringgå bestämmelser var förenade med betydande risker för köparen – men detta gällde alltså inte i Berlin?

    Posted 24 Jan 2012 at 08:25
  7. Bengt Nilsson wrote:

    För att citera Ralf Banken i boken “Wirtschaftssteuerung durch Recht im Nationalzozialismus”:

    “Schon vor dem 9.11 1938 war den jüdischen Auswanderungswilligen kaum noch ein legale oder illegale Möglichkeit des Vermögenstransfers übergeblieben, so dass man schon vor den Beschlagnahmen im Gefolge des Novemberpogroms vermögenstechnisch in Deutschland vollständig gefangen war”

    Det förefaller alltså “relativt osannolikt” att en judisk företagare ännu i april 1939, ett halvår efter Kristallnatten och de därpå följande skärpningarna, genom ett byte helt legalt skulle ha kunnat föra ut ett i princip obegränsat kapital om han bara kunde hitta en motpart med lika stora resurser utomlands. Med andra ord – den brasilianska affären mellan Sommerlath & Wechsler var i förhållande till tysk lagstiftning illegal och en upptäckt hade fått allvarliga konsekvenser för båda. Det var ju inga småpengar det handlade om.

    Vilket förstås ger anledning att än en gång upprepa frågan: Varför skulle den (enligt “Kalla Fakta”) övertygade nazisten Walther Sommerlath ha utsatt sig och sin familj för den typen av risk i en situation när det i Tyskland fanns tiotusentals judiska företag som skulle ariseras? Frank Bajohr, som undersökt Hamburg, har konstaterat att den alldeles överväldigande mängden av köpare följde gällande bestämmelser och att en stor del av dem dessutom utnyttjade den nazistiska maktapparatens alla medel. Men Sommerlath handlade alltså istället på samma sätt som en mindre grupp, nämligen medverkade till att den judiske motparten kunde kringgå bestämmelserna och få med sig åtminstone en del av sitt kapital utomlands.

    Posted 24 Jan 2012 at 10:34
  8. admin wrote:

    Nilsson: Möjligen tog Sommerlath en risk, men vare sig du eller jag känner till något fall där någon i motsvarande situation bestraffats. Och: om Sommerlath inte gått med på den uppgörelsen, hade han inte kunnat köpa fabriken. Då fanns ingen anledning för Wechsler att sälja. Det hindrar inte att Sommerlath utnyttjade Wechslers tvångsläge för att tjäna pengar på förföljelsen av judar, och inget tyder på att han haft något annat uppsåt med affären.

    Posted 24 Jan 2012 at 14:42
  9. Bengt Nilsson wrote:

    Ännu en gång:

    Det fanns i Tyskland 1937-1938 fortfarande tiotusentals judiskägda företag. Bara i Hamburg fanns det, skriver Frank Bajohr, ännu hösten 1938 inte mindre än 1 200 judiska företag. Efter Kristallnatten skärptes situation för dessa judiska affärsmän och ett år senare fanns praktiskt inget av dessa företag kvar. Sommerlath kunde alltså med största lätthet ha hittat ett företag precis var som helst i Tyskland och liksom tusentals och åter tusentals andra tyska affärsmän gjort en för tiden alldeles “vanlig affär”, d.v.s. med utnyttjade av alla statens och partiets maktmedel (och sitt eget partimedlemskap) fått en lämplig firma till en billig penning. Det fanns ingen som helst anledning för Sommerlath att “konstra” med en illegal betalning utomlands om han bara “ville tjäna pengar på förföljelsen av judar”.

    Sedan begriper jag inte hur du å ena sidan kan hävda att Wechsler befann sig i ett “tvångsläge” och å andra sidan försöka påskina att det var Wechsler som satte villkoren för en affär och inte behövde sälja om han inte ville. Kunde han strunta i polisens uppmaning att lämna landet? Vad hade han för hållhake på myndigheterna?

    Wolfram Selig ger i sin undersökning en mängd konkreta exempel på hur affärer kunde gå till. Han återger däri också vittnesbörd från enskilda judiska affärsmän, lämnade efter kriget. Ett av avsnitten heter “Freundschaftsdienste” och innehåller bland annat följande utsaga:

    “Ich bin Zeuge dafür, dass Herr Paul Povel auf Anregung von Herrn Triest, dem Besitzer der Firma Neumeyer & Triest, die Verhandlungen aufnahm und der Kauf nach anständigen, normalen, kaufmännischen Grundsätzen vor sich ging.”

    Samme man intygade också att köparen Paul Povel hade assisterat vid hans utvandring. Det finns ett betydande antal liknande fall spridda i olika lokala och regionala undersökningar. Det hände alltså bevisligen att tyska affärsmän uppträdde korrekt, i hemlighet betalade mer än vad det av myndigheterna granskade köpekontraktet stadgade, i hemlighet överlät egendomar i utlandet – ja, i något fall rentav smugglade värdesaker för den judiske affärsmannens räkning. Det hände bevisligen också att de hjälpte till med emigrationer.

    Då är den stora frågan förstås: Varför skulle det vara så omöjligt att detta var just vad även Sommerlath gjorde? Är det för att han hette Sommerlath snarare än Schmidt och råkar ha en mycket känd dotter eller är det för att “Kalla Fakta” i sin undersökning redan har slagit fast vad som är sant?

    Sedan är kanske det viktiga inte vad du eller jag känner till om konkreta fall av bestraffningar utan vilka de faktiska bestämmelserna var. Jag är ju nämligen ingen expert på dessa frågor, men kunde likväl ändå se av programmen om Sommerlath att jag uppenbarligen kunde hitta betydligt mer än vad personerna bakom dem hade gjort. Alltså har vi bevisligen båda två betydande kunskapsluckor.

    Vilka Sommerlaths & Wechslers motiv var är knappast meningsfullt att spekulera kring. Hade de haft affärskontakter? Hade Sommerlath på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Wechslers dotter? Eller var det faktiskt, som Daniella Wexler fått sig berättat, en annons som låg bakom? Det enda man kan uttala sig om är affärens konkreta innebörd, d.v.s. att Wechsler kunde rädda en del av sin förmögenhet och därmed få en bättre start i Brasilien än vad han annars skulle ha fått – samt att Sommerlath ingalunda var tvungen att ge sig in på dylika olagligheter för att komma över en judisk firma.

    Posted 24 Jan 2012 at 19:16
  10. Bengt Nilsson wrote:

    Jaja, man får väl hoppas att “det alternativa scenariot” presenteras i något sammanhang och då med lika mycket källhänvisningar, återgivna dokument och åberopanden av annan forskning som finns i Norbergs undersökning. I nuläget är det lite för många motsägelser och egendomligheter för att man ska kunna förstå hur allt hänger ihop i detta alternativ, exempelvis när det gäller köpet av Wechslers firma.

    Å ena sidan sägs Wechsler ha varit desperat och blivit utnyttjad av Sommerlath, å andra sidan var han tydligen kapabel att diktera villkoren – om inte Sommerlath gjorde precis som Wechsler krävde blev det ingen affär. Å ena sidan berövad sitt medborgarskap, förklarad som icke önskvärd av tyska polisen – å andra sidan med en sådan makt att han kunde tvinga den mångårige partimedlemmen Walther Sommerlath att ingå en hemlig, olaglig affär. Å ena sidan innehavare av en “krigsviktig industri” – å andra sidan innehavare av en industri som myndigheterna hellre lade ner än såg till att en partimedlem fick driva vidare. Å ena sidan blev Wechsler genom affären med Sommerlath kapabel att utföra en “antinazistisk motståndshandling” – å andra sidan hade Sommerlath gjort bäst i att inte möjliggöra samma handling. Å ena sidan fanns det runtom i Tyskland tiotusentals judiska företag som skulle ariseras – å andra sidan var Sommerlath tvungen att köpa just “Wechsler & Hennig” eller bli helt utan. Å ena sidan var Sommerlath en rättrogen partimedlem som till fullo anammade dess ideologi och entusiastiskt deltog i ariseringsprogrammet – å andra sidan gav han Wechsler i utbyte brasilianskt arvegods och tog därigenom in honom i hustruns släktkrets.

    Jag har förvisso bara läst en handfull undersökningar rörande olika tyska städer och en del artiklar och uppsatser om enskilda företag, men jag har aldrig stött på ett liknande fall. Ja, förutom då de tidigare nämnda exemplen hos bl.a. Bajohr och Selig på köpare och säljare som gemensamt och i bästa samförstånd lyckades gå bakom ryggen på de tyska myndigheterna.

    Posted 25 Jan 2012 at 17:43
  11. admin wrote:

    Jo, ser du, om vi ska diskutera huruvida Sommerlath “räddade” eller mildare uttryckt, “hjälpte”, Wechsler, då är det just motivet vi måste titta på. Att Wechsler de facto klarade sig undan Förintelsen genom att åka till Brasilien är det ingen som bestrider, utan vad vi diskuterar är om detta hade med Sommerlaths motiv för att affären att göra (och med tanke på att Förintelsen ägde rum långt efter affären verkar det ju osannolikt att det var Sommerlaths motiv). Vi vet hur mycket Sommerlath (högst) betalade för Wechslers fabrik, och det var någonstans omkring hälften av värdet av det egna kapitalet, d v s i princip inventarierna. Hur man än ser det köpte han fabriken för en summa långt under marknadsvärdet, så vi kan också utesluta att han hörde till dem som försökte betala anständigt för sig. Om han kunde hittat en ännu bättre deal någon annanstans vet vi däremot inte. Det kan du naturligtvis få spekulera vidare om utan att jag lägger mig i.

    Posted 25 Jan 2012 at 17:46
  12. Bengt Nilsson wrote:

    Den typen av affär där en illegal transaktion utomlands ingick var, per definition, ett försök av köparen att göra rätt för sig och hjälpa motparten. Det är bara att läsa Bajohr m.fl. Varför i hela fridens namn skulle annars en köpare ta en sådan risk? Tiotusentals judiska företag bytte vid samma tid ägare utan “krusiduller”, så den som bara ville ha tag på en firma och struntade i motparten behövde verkligen inte ta till den här sortens medel. Han kunde istället tala med Gestapo, partifunktionärer eller andra personer med makt att “ordna” en snabb affär. Det är återigen bara att läsa Bajohr m.fl.

    Ingen köpare skulle ju hellre vara så dum att han gav sig in på en illegal transaktion utomlands i fall han inte var så överens med köparen och så nära bekant med vederbörande att han kunde lita på att denne, väl framme i utgångslandet, inte på grund av ett missnöje med affären på ett diskret sätt lät de tyska myndigheterna få veta vad som skett. I det läget satt ju nämligen säljaren i säkerhet och köparen kvar i fara.

    Du vet ju inte dugg om vad Sommerlath betalade. Du har siffra i Brasilien och utgår tydligen ifrån att den affär som skedde i Berlin kunde bli godkänd av myndigheterna utan ett ordentligt köpekontrakt och utan att en penningsumma sattes in på ett bankkonto. Som om myndigheterna i Berlin skulle ha accepterat att Sommerlath & Wechsler sade: “Ja, den här fabriken bytte ägare helt gratis” eller “Ja, betalningen har vi ordnat genom en illegal transaktion utomlands”. Det som skedde i hemlighet i Brasilien låg naturligtvis ovanpå en till det yttre helt “normal” och i vederbörlig ordning godkänd affär i Berlin – återigen är det bara att studera Bajohr & andra. Något annat var otänkbart så sent som april 1939.

    Så då bör man alltså ha en annan syn på hur olika länder agerade visavi judiska flyktingar åren före kriget? D.v.s. att eftersom ingen kunde veta vilka metoder som skulle börja praktiseras under kriget så kan man heller inte klandra de länder som begränsade judisk invandring och det finns följaktligen inte heller någon anledning att speciellt berömma de stater, grupper och individer som på olika sätt sökte hjälpa judar att komma ur Tyskland?

    Posted 26 Jan 2012 at 19:27
  13. Bengt Nilsson wrote:

    Jag tror att följande exempel ur Petra Bräutigams undersökning “Mittelständischer Unternehmer…” är ägnat att klara upp vissa missförstånd:

    Den 19 maj 1939 meddelade Reichswirtschaftsministerium brevledes den judiske företagaren Hugo Jacobi att han, i enlighet med första paragrafen i “Verordnung über den Einsatz des Jüdischen Vermögens” av 3 december 1938, hade två veckor på sig att överlåta samtliga aktier i sin firma till en i brevet utpekad köpare. Priset skulle fastställas av en särskild, av ministeriet utsedd, värderare. I brevet meddelades också att verksamheten tills vidare skulle ledas av en “god man”, som redan utsetts. Så enkelt gick det att beröva en judisk affärsman en firma, om myndigheterna så önskade.

    Bräutigam ger också en bild av den process som under 1938 utvecklades (med lokala variationer):

    ”Nun folgten die ’Arisierungen” einem einigermassen festen Schema. So sollte die Zustimmung der Bezirks- oder Gauwirtschaftsberater und der DAF vorliegen. Um Fragen der Kontingentierung zu klären, wäre üblicherweise die verantwortlichen Überwachungsstellen eingeschaltet, um Konzernbildungen vorzubeugen die zuständigen Fachreferenten im Reichswirtschaftsministerium. Ausserdem verlangte man ein Gutachten der zuständigen Handelskammer über den wolkwirtschaftlichen Nutzen der geplanten ’Arisierungen’, ebenso ein Gutachten der Partei über die politische Zuverlässigkeit des Käufers. Ûber den Preis des zu verkaufenden Objekts entschied dann ein Wirtschaftsprüfer. Häufig wurden Einheitswerte festgelegt, die weit unter dem eigentlichen Verkehrswert lagen.”

    D.v.s. i det konkreta fallet:

    Priset bestämdes inte av köparen och säljaren utan det skulle godkännas av lämplig myndighet. Det kunde då sänkas (eller höjas på köparens bekostnad genom att en en avgift till staten lades ovanpå). I Berlin hade dessutom staden förköpsrätt p.g.a. de existerande planerna på en större ombyggnad av staden. Efim Wechsler var alltså överhuvudtaget inte i någon position att ställa villkor eftersom ett rent tvångsförfarande hela tiden hängde över hans huvud.

    Sommerlath hade heller inte någon möjlighet att i en rent “tysk” affär ge Wechsler skäligt betalt eftersom en sådan summa inte skulle ha godkänts och f.ö. dessutom hade varit till mycket lite nytta för Wechsler p.g.a. de rådande bestämmelserna mot utförsel av judiskt kapital. Den möjlighet som existerade för en köpare som ville försöka göra rätt för sig eller hjälpa sin judiske motpart att få någon nytta av försäljningen var att på illegal väg kompensera vederbörande, d.v.s. att t.ex. utomlands genomföra en hemlig transaktion eller (som Bajohr nämner) rent av smuggla ut säljarens dyrbarheter.

    Att de köpare som struntade i vad som hände med den judiske motparten (vilket i Bajohrs undersökning av 300 fall i Hamburg var 80%) inte gav sig in på den sortens illegala ävetyr säger sig självt. För en sådan tysk affärsman var det bra mycket enklare att ta ett samtal med de instanser som hade möjlighet att igångsätta ett tvångsförfarande & i fall affärsmannen dessutom var gammal partimedlem torde hans uppgift knappast ha blivit svårare.

    Posted 27 Jan 2012 at 21:31
  14. admin wrote:

    Formellt lades fabriken ner (likviderades), och öppnades på nytt. Det framgår av Kalla Fakta 5/12 2010. Det godkännande du talar om (Industri- und Handelskammer) redovisas också. Vi vet vad Sommerlath maximalt kan ha betalat, och inte ens Norberg bestrider att det handlade om värden långt under marknadsvärdet. Du har rätt så tillvida att vad Sommerlath betalade för inte var ett köp i vanlig mening, utan att Wechsler avstod från att auktionera bort inventarierna. Sedan öppande Sommerlath, formellt sett, en helt ny verksamhet, i nya lokaler och med samma personal. Allt detta framgår av både Kalla Faktas och Nordbergs utredningar. Du slår in öppna dörrar och det du påstår förändrar inte på något sätt det faktum att Sommerlath utnyttjade en rasistisk regim för att tillägna sig en verksamhet mot betalning långt under marknadsvärdet. Man jag måste säga att jag imponeras av din flit.

    Posted 29 Jan 2012 at 00:36
  15. Bengt Nilsson wrote:

    Nåja, om man låter bli att ignorera realiteterna i det dåtida Tyskland och istället studerar de olika lokala undersökningar som har gjorts blir bilden naturligtvis en helt annan, vilket jag redan berört ovan.

    Sedan vet ni ju inte alls vad Sommerlath maximalt kan ha betalat. Ni missade den brasilianska transaktionen totalt – trots att den stirrade er rakt ansiktet. Vem vet vad ni mer har missat?

    Mer korrekt är: “Vi spekulerar runt vad Sommerlath betalade. Våra spekulationer är att det totalt sett var alldeles för lite och att Wechsler var missnöjd med affären. Men vi vet inte ett dugg om detta.”

    Om ni istället för att spekulera så mycket hade lagt ner lite möda på att sätta er in i det regelverk som gällde våren 1939, läst de viktigaste undersökningarna om ariseringarna och letat ordentligt i “JusBrasil” (nog kan man väl ändå tycka att “Sommerlath” skulle varit ett ganska näraliggande sökord vid en undersökning av Sommerlath?) hade resultatet blivit avsevärt bättre. Då hade ni bland annat förstått att begreppet “Arisering” innehåller transaktioner av en rad olika slag & att det faktiskt inte var riktigt så enkelt som att alla köpare var nattsvarta skurkar som enbart tänkte på att sko sig själva maximalt.

    Posted 29 Jan 2012 at 15:00
  16. Bengt Nilsson wrote:

    Det är obestridligt att affären i Brasilien innebar att Wechsler vid ankomsten dit förfogade över ett startkapital. Det är lika klart att det gjorde affären fördelaktig för Wechsler i den situation som rådde i Tyskland våren 1939. Det är lika klart att ingen tysk affärsman behövde genomföra en sådan illegal affär för att komma över ett judiskt företag (I program 2 sade ju f.ö. Wolfgang Benz att en partimedlem bara behövde peka på det företag han ville ha).

    Den naturliga frågan blir förstås: “Varför gjorde då Walther Sommerlath på det här sättet?”. Trots tre program har jag inte sett något svar på varför den mångårige partimedlemmen Walther Sommerlath genomförde en delvis illegal affär som slutade med att en statslös judisk affärsman från Berlin gjordes till delägare i den brasilianska överklassfamiljen de Toledos kaffeplantage och fick överta tomtandelar som Alice de Toledo och Walther Sommerlath hade ärvt av hennes far. Avsikt med ariseringsprogrammet var ju inte att de judar som berövades sina företag skulle tas in i köparnas familjekrets – så varför skedde det då här?

    Kan svaret på det komma i program nr 4?

    Posted 29 Jan 2012 at 16:08
  17. admin wrote:

    Nej, även i Nazityskland fick man betala för att köpa företag. Benz påstår inget annat. Vi kan för argumentets skull anta att både Sommerlath och Wechsler valde det för var och en av dem fördelaktigaste alternativet. Det ändrar inte faktum att Sommerlath utnyttjade naziregimens rasistiska förföljelse för att köpa en fabrik långt under marknadsvärdet. Hur långt under vet vi inte, det värde jag utgår från är det högsta man tänka sig om Norberg har rätt på alla punkter. Sommerlath genomförde affären för att tjäna pengar på bekostnad av familjen Wechsler – inte heller Norberg påstår något annat.

    Posted 31 Jan 2012 at 11:24
  18. Bengt Nilsson wrote:

    Benz sade att en partimedlem kunde peka ut vilket företag han ville ha och att judiska affärsmän inte längre kunde hålla fast vid sina företag.

    Du hävdar nu att Wechsler inte alls behövde sälja till partimedlemmen Sommerlath, att den tyska staten inte brydde sig om i fall företaget lades ner eller ej & att det för myndigheterna var rätt egalt att Sommerlath var med i partiet och ville driva fabriken vidare . I din version är det nästan så att Wechsler idkar någon slags “utpressning” mot Sommerlath – anta mina villkor eller bli helt utan företag. Det är med andra ord en helt annan verklighet än den Benz, Aly m.fl. beskrev i programmen.

    Resten är bara spekulationer. Du vet inte summan Sommerlath betalade i Tyskland & du vet inte om det som Norberg fått fram är hela den brasilianska delen. Men viktigare är att du inte vet ett jota om bakgrunden till affären, utan verkar anta att Sommerlath (med egendomar i Brasilien) råkade snubbla över Wechsler (med dotter i Brasilien). Du vet inte vem som tog initiativet och framför allt vet du inte de inblandades motiv. Men trots detta och trots alla andra kunskapsluckor anser du dig kapabel att slå fast exakt vad som skedde och varför det skedde. Varför försöka utreda en fråga om man redan från början vet precis allt?

    I det här fallet är det uppenbart att den brasilianska affären, sett i ljuset av den situation som rådde i april 1939, är ett mycket udda inslag i ett ariseringsförfarande. Jag är rätt säker på att Benz, Aly m.fl. skulle hålla med – i det läget var det för en partimedlem verkligen inte nödvändigt att ge sig in på sådana äventyrligheter för att få tag på en judisk firma.

    Har inte en seriös historiker en skyldighet att ta till sig nya fakta, reflektera över hur de kan passa in i situationen, studera ev. liknande fall och därefter rentav överväga att modifiera sina slutsatser? Konkret: När nu Bajohr, Selig & andra kan visa upp klara och tydliga exempel på köpare inte bara försökte agera korrekt utan t.o.m. gjorde sig skyldiga till olagligheter för att hjälpa judiska affärsmän att rädda kapital utomlands – har man då som historiker inte en skyldighet att ta notis om sådant och förutsättningslöst pröva om det kan vara vad som hände i det aktuella fallet?

    Posted 31 Jan 2012 at 20:24
  19. admin wrote:

    Jo, det sa Benz, men han sa inte att staten delade ut dessa företag gratis. Nej, jag vet inte summan. Det gör ingen annan heller. Men ingen har hävdat att den varit högre än de 25000 riksmark som Norberg påstår, däremot kan den varit mycket lägre eller obefintlig (vilket Norbergs utredning lämnar utrymme för). Och vi vet att detta var ett underpris, framdrivet av den rasistiska regim vars politik Sommerlath utnyttjade.

    Posted 01 Feb 2012 at 13:27
  20. Bengt Nilsson wrote:

    Med “gratis” alltså avseende att de tyska myndigheterna skulle ha godkänt en affär som innebar att det inte var några pengar som bytte händer i Berlin, d.v.s. att det i köpekontraktet stod “Pris: 0 RM”.

    Eller menar du att Wechsler & Sommerlath av någon anledning fick “dispens” från tysk valutalagstiftning och kunde göra en bytesaffär helt legalt? Finns det i så fall något liknande fall som är känt från Berlin eller från någon annan del av Tyskland, slutförd så sent som i april 1939?

    Posted 01 Feb 2012 at 21:35
  21. admin wrote:

    Om du tittar på programmen en gång till så ser du att det inte finns något köpekontrakt. Wechsler avregistrerade firman, Sommerlath nyregistrerade sig på den.

    Posted 02 Feb 2012 at 23:37

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

Have you Subscribed via RSS yet? Don't miss a post!