Birgitta Almgren och stasiarkivet

Jag ser att Birgitta Almgren fått prövningstillstånd hos regeringsrätten, för sin begäran att få se den USA-genererade “Stasilistan” i säkerhetspolisens arkiv. Det är utmärkt. Fallet har varit uppmärksammat och politiskt kontroversiellt och då ska regeringsrätten, som vår högsta administrativa domstol, gripa in och döma prejudicerande.

Jag vill kommentera det lite, eftersom det verkar ha uppstått en del missförstånd runt fallet. Det finns fundamentalt sett tre lagkomplex som reglerar tillgången till allmänna handlingar (d v s, uppgifter som genererats av eller förvaras hos myndigheter): tryckfrihetsförordningen (offentlighetsprincipen), sekretesslagen och personuppgiftslagen. Den första säger att alla uppgifter ska vara tillgängliga, de båda andra visar på undantag från huvudregeln. Om vi håller oss till sekretesslagen finns det ett antal grunder för att en uppgift kan vara hemlig: rikets säkerhet, affärssekretess, förundersökningssekretess, personlig integritet. Ingen uppgift är evigt hemlig, som längst gäller sekretessen i 70 år (dessförinnan makuleras en del känsligt material, till exempel förundersökningar som inte leder till åtal).

Det har förekommit krav på att kammarrätten, som är överklagandeinstans, skulle ha “släppt” “de namn” som Almgren begärt fram. Det kan en kammarrätt nu inte göra. Den kan antingen hävda att den myndighet, i det här fallet riksarkivet (inte säkerhetspolisen, vilket hävdats på sina håll) som bedömt materialet som sekretessskyddat haft fel. Då är de uppgifter man begärt ut helt enkelt offentliga. Detta handlar om lagtolkning, inte om att kammarrätten “släpper” uppgifterna. Svenska myndigheter, regeringsrätten inkluderat, kan inte påverka om en handling är hemlig eller inte, de kan bara göra en juridisk bedömning.

De enda instanser som kan “avhemliga” en handling är regeringen och, framför allt, riksdagen. Det var till exempel genom en lag beslutad av riksdagen som samtliga uppgifter i säkerhetspolisens arkiv, skapade (ja, uppgifter skapas) innan 1949, år 2003 blev offentliga. Efter det beslutet kunde vem som helst ta del av dessa uppgifter, inte bara forskare. Ett sådant beslut, i stort som i smått, kan en myndighet aldrig ta.

Det finns emellertid en genväg för forskare, i sekretesslagen 14:9. Det innebär att för akademisk forskning kan man få ta del av sekretesskyddat material, under vissa förbehåll. Bestämmelsen är i första hand avsedd för forskning i integritetskänsligt material (medicinska uppgifter, socialtjänsten osv), men kan även bli aktuell för forskare som studerar material där uppgifter om politisk hemhörighet eller kontakt med polis och kriminalvård förekommer (i regel 70 års sekretess). Jag har för egen del en hel pärm med sådana förbehåll, och som universitetsanställd begår jag tjänstefel om jag bryter mot dem.

Det är ett sådant undantag som regeringsrätten nu ska besluta om. Den kommer inte att kunna “släppa” några namn. Om utslaget blir positivt kommer Almgren att få ett förbehåll där hon lovar att inte avslöja namnen (eftersom det skulle innebära att personernas politiska inställning samtidigt avslöjas) eller kontakta personerna (det skulle kunna upplevas som trakasserier). Detta är inte en politisk fråga, det är en juridisk fråga, och den bygger på ett skaderekvisit: hur stor skada riskerar de utsatta personerna och deras anhöriga? Riksdagen har beslutat att vi ska ha ett sådant integritetsskydd. Det kan man tycka olika om, men jag vågar mig ändå på en gissning om att det var Almgrens prat om att hon kommer att släppa namnen på högt uppsatta personer som gjorde att kammarrätten valde att avslå hennes begäran.

Man kan tycka vad man vill om det, men vänd då frustrationen mot riksdag och regering, inte mot myndigheterna.

SvT

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

Have you Subscribed via RSS yet? Don't miss a post!