/* A reversible password encryption routine Distributed under the GNU General Public Licence */
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /var/www/purgatorium.se/public_html/wp-content/plugins/picgrab/std.encryption.class.inc:1) in /var/www/purgatorium.se/public_html/wp-includes/feed-rss2.php on line 8
PURGATORIUM.se http://purgatorium.se Bloggen om boken. Sat, 19 Oct 2019 19:12:33 +0000 en-US hourly 1 https://wordpress.org/?v=6.3.3 20 år sedan mordet på Björn Söderberg (Dagens ETC 12 oktober 2019) http://purgatorium.se/?p=762 http://purgatorium.se/?p=762#respond Sat, 19 Oct 2019 19:11:59 +0000 http://purgatorium.se/?p=762 De flesta av oss minns det som samtalet vi aldrig glömmer.
Det var inte oväntat. Det var verkligen inte det. Men det var oväntat att det skulle handla om Björn. Med mordet på Björn Söderberg flyttades fokus för en stund från den militanta antifascismen till något mycket mindre dramatiskt, men i det långa loppet viktigare, det tålmodiga folkrörelsearbetet. Det vardagliga fackliga arbetet. Pacifismen. Det är ett nederlag om minnet av Björn främst handlar om våldet, och vi talar om nazisterna istället för det Björn faktiskt uträttade.
Så låt oss tala om Björn Söderberg. I början av nittiotalet var han med och grundade förhandlingskommittén i Stockholms LS inom fackföreningen SAC-syndikalisterna som på ideell grund hjälpte till vid förhandlingar på arbetsplatser. Den tidens ”barfotaförhandlare” var respekterade och fruktade bland arbetsköparna för sin kunnighet och engagemang (och är det väl fortfarande). Jag kände aldrig Björn själv, men Jone Källsäter, som vid tiden för mordet tillhörde SACs AU, skrev för tio år sedan en artikel om honom i syndikalisternas tidning Arbetaren. Han beskriver honom där som den stränge lite läraraktige medelålders aktivisten som omedelbart gick fram till en ung och nervös mötesdeltagare med välkomnande framsträckt hand. Det var bland andra Björn som såg till att mötena behöll sin demokratiska formella struktur när inslaget av yngre anarkister växte under 1990-talet och han ville gärna fortsätta att diskutera när pausen kom. Det gick inte att slarva med argumenten när man debatterade med Björn. Han var också starkt engagerad i kampanjen mot företaget Nestlés aggressiva marknadsföring av bröstmjölksersättning i fattiga länder som medlem i styrelsen för NAFIA. Tillsammans med SACs generalsekreterare Hannele Peltonen arbetade han mot de förslag om inskränkningar i strejkrätten som framförts i en utredning ledd av ekonomen Svante Öberg. Han var SACs fanbärare i Stockholm. Alltid prydligt klädd i kavaj.
Sommaren 1999 arbetade han tillfälligt på lagret hos Esselte Svanströms i Sätra och fick reda på att en känd nazist, Robert Vesterlund, blivit förtroendevald till Handelsanställdas förbunds lokalavdelning på arbetsplatsen. Vesterlund drev en internetsajt kallad Info14. Namnet syftar på de så kallade ”fjorton orden”, en symbolisk ramsa som myntades av den amerikanske terroristen David Lane, dömd 1984 för ett antisemitiskt inspirerat mord på en radiopratare. Vesterlund gjorde ingen hemlighet av sin övertygelse och gick bland annat runt på lagret i en nazistisk t-shirt. Efter att Björn Söderberg kontaktat företagsledningen och Handels förbundsledning uteslöts Vesterberg 6 september. Även om händelsen uppmärksammades i media, bland annat Arbetaren, var det inte allmänt känt att det var Björn som agerat.
Mordet på Björn blev en del i en nazistisk våldsvåg som kulminerade hösten 1999. Under nittiotalet mördades bland annat fjortonårige John Hron och fyra homosexuella män av organiserade nazister – sammanlagt kan åtminstone femton av decenniets mord knytas till nazistiska och rasistiska grupper. Mathias Wåg har i ett annat sammanhang visat hur den Sverigedemokratiska ungdomsrörelsen undan för undan avknoppade terrororganisationer, inspirerade av motsvarigheter i USA. Det första ungdomsförbundet, SDU, utvecklade parallellstrukturen Unga Nationalsocialister med Info14, först som nyhetsbrev, innan det upplöstes 1995. Efterföljaren Oberoende nationell ungdom blev snart Nationell Ungdom som sammansmält med det tidiga nittiotalets vit maktterrorister blev Svenska Motståndsrörelsen (dagens NMR).
Nära sammankopplad med dessa grupper var den nazistiska musikrörelsen, vit makt-musiken, som från mitten av 1990-talet började omsätta så mycket pengar genom konserter och försäljning av CD-skivor att en del aktivister kunde leva på verksamheten. I allmänhet bestod verksamheten av öldränkta konserter och demonstrationer. Liksom i Tyskland, den nya förebilden, hängde aktiviteterna samman, först en demonstration och konfrontation med poliser och motdemonstranter, sedan bussfärd till partyt på hemlig ort. Framför allt i Stockholm och Lund utvecklades de nazistiska demonstrationerna till dramatiska kraftmätningar mellan i första hand Sverigedemokraterna och deras skinheads och breda koalitioner ledda av Riksförbundet Stoppa rasismen som genom sitt blotta antal försökte blockera nazisternas demonstrationsväg. I februari 1992 bildades också nätverket Antifascistisk aktion som stod för en mer militant aktionsform, där också nazistiska lokaler angreps. I slutet av nittiotalet försökte nazistiska grupper etablera affärslokaler i centrala Stockholm men möttes av ett hårdnackat och framgångsrikt motstånd. Långsamt trappades våldet upp.
De nazistiska grupper som bildades i mitten av nittiotalet hade en annan bakgrund än de äldre aktivisterna. De var mindre präglade av skinheadskulturen och dess arbetardominans, och bestod i större utsträckning av medelklassungdomar. Det var också ur dessa kretsar som ett nytt inslag kom, de så kallade antiantifa (eller antiafa)-grupperna. Mot slutet av 1990-talet började nazisterna kartlägga sina ideologiska motståndare och publicera listor på dem. En sådan grupp var det som blev Björn Söderbergs öde.
Polisutredningen efter mordet visade att någon två dagar efter att Vesterlund uteslutits begärt ut Björn Söderbergs passfoto till den postbox som tillhörde Info14 på ett brevlådeföretag i Vasastan, en box som Vesterlund hade tillgång till. På den tiden gick det nämligen att skriva till Rikspolisstyrelsen och begära ut underlaget till passansökningar och få dem levererade till ett företag som fungerade som postadress för diverse ljusskygg verksamhet.
Beställaren hade använt det fingerade namnet Peter Karlsson. Det var ingen slump. Den 28 juni hade en bilbomb exploderat i Nacka och alvarligt skadat en journalist som tillsammans med sin sambo under flera år skrivit bland de mest initierade reportagen om den nazistiska våldsvågen. Även hans åttaårige son skadades och sambon chockades svårt. Journalisten hade använt pseudonymen Peter Karlsson, och den som beställde bilden ville uppenbarligen håna journalisten.
De tre mördarna, Hampus Hellekant, Björn Lindberg-Hernlund och Jimmy Niklasson, övervakades under kvällen innan mordet av en patrull från Säpo. Hellekant var känd som en person i Vesterlunds krets. Av någon anledning avbröts övervakningen 20.35. Strax före klockan 21.00 larmades polisen till en adress i Sätra. Enligt vittnesuppgifter hade en ordväxling uppstått i trapphuset, följt av en skottväxling. Hellekant kunde senare knytas till vapnet.
Två av mördarna dömdes så småningom till elva års fängelse, den tredje till tre års fängelse för skyddande av brottsling. De lever idag på fri fot och under andra namn. Hellekant har gjort flera fruktlösa försök att inleda läkarstudier men har som Mathias Wåg och Martin Fredriksson avslöjat i Arbetaren samtidigt fortsatt övervakningen av meningsmotståndare, bland dem journalistparet. Vesterlund avfördes tidigt från utredningen och bombattentatet mot journalistparet är fortfarande olöst.
Mordet på Björn Söderberg ledde till landsomfattande fackliga manifestationer och en uppmärksammad namnpublicering av ledande nazister i de fyra största rikstäckande tidningarna. Men intresset mattades snart. Under första halvan av 2000-talet var Rönninge, mellan Stockholm och Södertälje, platsen för norra Europas största nazistiska marscher som även gästades av personer i nätverket runt den tyska terrorgruppen NSU. Efter att vit makt-musiken förlorat sitt ekonomiska värde genom illegal nedladdning satsade delar av den nazistiska rörelsen på att bygga upp ett världsomspännande nätverk av internet-sajter, som vi idag känner som Alt-Right. Andra gick med i Sverigedemokraterna eller i NMR, som motståndsrörelsen nu kallas. Den motreaktion som mordet ledde till påskyndade kanske uppdelningen, men ledde knappast till någon varaktig försvagning.
Men än idag fortsätter arbetet inom Stockholms LS förhandlingskommitté, ideellt, kunnigt och engagerat.
Just som Björn ville ha det.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=762 0
Bokrecension http://purgatorium.se/?p=758 http://purgatorium.se/?p=758#respond Wed, 28 Mar 2018 14:05:40 +0000 http://purgatorium.se/?p=758 För ett år sen hade jag nöjet att medarbeta i boken The Waffen-SS: A European History. som redigerades av Jochen Böhler och Robert Gerwarth och publicerades av Oxford University Press, 2017. Det är en sån där bok som kostar en mindre förmögenhet att köpa, men den går förstås att låna på bibliotek. Här är en trevlig och rätt positiv recension.

Och här är ytterligare en.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=758 0
SD-männen från semesterorten Pärnu http://purgatorium.se/?p=747 http://purgatorium.se/?p=747#respond Sun, 12 Feb 2017 02:03:11 +0000 http://purgatorium.se/?p=747 Pärnu, vid Östersjökusten, är idag Estlands klassiska bad-och spaort. Eftersom den ligger vid kusten var det också lätt att fly därifrån när Röda armén närmade sig 1944. Bland dem som flydde befann sig större delen av den lokala estniska SD-enheten, själva kärnan av de estniska kollaboratörerna. I Sverige togs de väl om hand och det är känt att massmördare rekryterades av de svenska underrättelsetjänsten. Detta är det tredje utdraget ur den nya boken Purgatorium/Appendix.

 

Pärnu/Pernau i sydväst hade fallit genom ett överraskningsanfall redan ett par dagar tidigare, som även fört Viljandi/Fellin i de tyska styrkornas händer. Dessa var de sista större orter som erövrades innan ställningskriget inleddes. Minst 137 estniska judar från Pärnu mördades. Den 10 september 1941 fanns inte längre några judiska män i staden, i oktober greps även kvinnor och barn. Enligt bevarade dokument avrättades 494 människor i Pärnu mellan 12 juli och 12 december 1941, av dessa var 140 judar. Morden utfördes på order av säkerhetspolisen (estnisk, under tyskt överinseende), av ett kommando om 30 man under kaptenerna Villem Raid och Arkadi Valdin. Barnen skildes från sina föräldrar och mördades senare i Pärnus synagoga.[1] Just från Pärnu lyckades åtskilliga av de ledande SD-männen rädda sig till Sverige. Arkadi Valdin och Heinrich Kubu, som också tillhörde kommandot, anlände tillsammans 21 september 1944. Vid polisförhöret tjänstgjorde Valdin som tolk![2] Kubu bosatte sig i Motala och blev senare spionvärvare åt CIA.[3] Villem Raid anlände 1951 tillsammans med sin fru till Sverige från Tyskland, där han vistats i ett så kallat Displaced Persons (DP)-läger, ett läger för utländska medborgare som strandats i det ockuperade Tyskland. Tack vare finansiella garantier från bland andra sin dotter och Alfred Wendt, Mäes ekonomidirektor, tilläts han flytta till Sverige inom ramen för svenska internationella åtaganden i samband med att DP-lägren stängdes.[4] Det finns inget som tyder på att hans förflutna utreddes i Sverige. Han blev svensk medborgare 1960.[5] En fjärde medlem i kommandot, August Orgussaar, sökte transitvisum från Tyskland 1951, och uppehållstillstånd i Sverige 1956 (då han hävdade att hans fru var estlandssvensk). I båda fallen nekades han.[6] Den femte medlemmen, Vello Teder, nekades 1950 och 1953 inresetillstånd från Storbritannien för att gifta sig med en estnisk kvinna. Först 1954 släpptes han in för att via Sverige resa till Norge.[7]

Vad gäller de ickejudiska offren noterar Ruth Bettina Birn en betydligt försonligare ton i de protokoll som återfunnits från SD-avdelningen i Pärnu. Men då måste man komma ihåg att även här var protokollförandet i början högst bristfälligt.[8] SD-mannen Paul Wilde, som under några månader tillhörde trossen hos insatskommando 1a, hävdade att det tyska kommandot inte utförde några avrättningar alls i Pärnu, samtliga togs om hand av den estniska säkerhetspolisen (och Omakaitse).[9] En av dessa avrättningar bevittnade han:

 

Jag tror, att det var 80 till 90 människor som sköts den gången. De ställdes framför en grop och sköts med gevär av ett kommando. Det var 10 eller 12 estniska skyttar, som varje gång sköt 7 till 10 personer. Jag tror att det fanns några kvinnor bland dem. Det var i ett skogsområde nära Pernau i gryningen och kan ha varit i juli 1941. Som tolken sa till oss, dog en stor del av de exekuterade med ropet ”Leve Stalin”. Det kan också ha funnits judar bland dem, det kunde jag inte avgöra. Som Carstens förklarade för mig, handlade det bland de skjutna om medlemmar i kommunistiska organisationer.[10]

 

Den ovan nämnde Pirsko blev vittne till en händelse strax utanför staden:

 

Under vistelsen på Näsa gård hade i Tihemetsa socken inträffat en händelse av ruskig art. Omkring en vecka efter det Pirsko anställts på gården, närmare bestämt i början av september 1941, hade vid Maru by, omkring 6 kilometer från Näsa gård, inställt sig en man, som under den estniska tiden varit biträde åt poliskommissarien i Möisakula i Pärnu län. Mannen hade hetat Ilves i efternamn. Vid tillfället hade Ilves haft en lastbil med estniska självskyddsmän med sig, ungefär femton-tjugo man. Samma dag som Ilves med sina män inställt sig i Maru by, hade Pirsko och förenämnde Hendrik Kirik i ett ärende cyklat till byn ifråga för att sammanträffa med arrendatorn till Maru gård, vilken också ägdes av Kirik. Vid ankomsten dit hade Ilves och hans män redan befunnit sig där och hunnit med att häkta några personer från byn. I Maru by funnos omkring fyra gårdar. Bland de häktade var också arrendatorn, som Pirsko och Kirik skulle sammanträffa med. Arrendatorns namn var Sitska. Kirik hade hänvänt sig till Ilves och frågat vad som stått på och sedan ordnat att Sitska blivit fri. Vid tillfället hade Ilves och hans män häktat omkring trettio personer av båda könen i byn och hyst in dem i en magasinsbyggnad på Maru gård. Av Kirik hade Pirsko fått reda på att tre större gårdsägare i trakten bildat en domstol med Ilves som föreståndare. En av dessa gårdsägare hade hetat Märt Maru och varit mellan 45 och 50 år gammal. Domstolen hade tagit som sin uppgift att bestämma över vilka, som skulle häktas och skjutas. Vid ett tillfälle hade Ilves kommit ut från rummet, i vilket domstolen suttit, och varit mycket röd i ansiktet och haft håret oordnat. Pirsko hade genast fått den uppfattningen, att Ilves var berusad. Ilves hade sagt något till ett par män, som också kommit ut från rummet. Kirik hade då stått i närheten. Då Pirsko sedan frågat Kirik, vad Ilves sagt för någonting, hade Kirik omtalat, att Ilves förklarat, ”att det på platsen skulle skjutas så många personer som möjligt, vilka misstänktes ha samarbetat med kommunisterna, ty om de inte gjorde det omedelbart kunde tyskarna komma och förbjuda det, vilket han (Ilves) ej ville vara med om”. Ilves hade sedan gått in i rummet igen. Efter en timme hade domstolen kommit ut, varvid hälften av de häktade frigivits, medan resten stuvats på en lastbil och förts bort till en plats omkring 2 kilometer från gården, där de nedskjutits. Pirsko hade icke varit på platsen där det skett, men han hade hört skotten. Av självskyddsmännen hade Pirsko känt igen många till utseendet. Endast en hade han känt till namnet och denne hette Felsen, då omkring 28 år gammal, och son till en kypare å Möisakula järnvägsrestaurang. Bland de skjutna hade funnits fyra á fem kvinnor, däribland en gammal kvinna, omkring 65 år. Huruvida Ilves själv varit närvarande vid avrättningen, visste ej Pirsko, men Ilves hade i varje fall varit den som bestämt om densamma. Det var ett allmänt känt faktum, att Ilves dessutom föranstaltat om nedskjutande av 180 personer, män, kvinnor och barn i Möisakula. Det yngsta barnet var 11 år gammalt. De avrättade hade begravts i tvenne massgravar omkring 3 kilometer utanför Möisakula. Släktingar till de avrättade hade satt blommor och kors på gravarna. Ilves hade beordrat borttagande av dessa blommor och kors, vilket sedan verkställts av självskyddsmän. Ilves var mycket hatad för allt ont han gjort. Enligt vad Pirsko trodde, hade han sedermera nedskjutits av befolkningen.[11]

 

Bland de flyktingar som anlände till Sverige fanns flera med efternamnet Ilves varav en med bakgrund i estniska SD. Det handlade emellertid om en 19-årig pojke som först 1943 hade anställts vid SD:s kartotek.[12] Däremot anlände den estniska SD-avdelningens chef från maj 1942, Arkadi Visnapuu, liksom överassistenten Vello Piirsalu, Hauptreferent Paul Hansar,[13]  Referent Hans Allik samt assistenterna Herman Kandimaa, Albert Kilvar, Johannes Pirsont och Adolf Elmar Vaha; registratorn Leo Kärma och 2:e assistenten Elmar Alexander Kalme.[14] Ytterligare trettiotre poliser[15] och 16 hemvärnsmän[16] hörde också till flyktingarna från Pärnu. Till dessa kom 17 personer som hade uttagits till stridande förband som följde med tyskarna.[17] Bland flyktingarna fanns även ”fängelsedirektören” Alfred Kask, estnisk kommendant i Pärnus koncentrationsläger, samt åtminstone två fångvaktare.[18] Från Viljandi anlände två poliser[19] och fem hemvärnsmän.[20]



[1]    Maripuu, ”Execution of Estonian Jews”, 654-6.

[2]    HA 310/44, SÄPO-arkivet, RA.

[3]    Detta enligt sovjetiska uppgifter, uppsnappade av SÄPO 1958, HA 310/44, SÄPO-arkivet, RA.

[4]    Alfred Wendt (tysk stavning; liksom Angelus hade han innan den tyska invasionen blivit tysk medborgare) anlände 21 september 1944 till Sandhamn och anhölls två dagar senare eftersom föreståndaren för utlänningskommissionens läger i Kummelnäs, Saltsjö-Boo fruktade för hans säkerhet. Laretei och Rei bekräftade farhågorna vid ett samtal med säkerhetspolisen 8 november 1944, med tanke på att han som folkförsörjningsdirektor haft det yttersta ansvaret för att så stor andel som möjligt av den estniska produktionen skulle ställas till tyskarnas förfogande. Från 1948 anställdes han på det estniska konsulatet i Düsseldorf, vilket knappast kan ha inneburit något annat än att han var i brittisk tjänst. Han pendlade sedan mellan Västtyskland och Sverige tills han 1961 blev västtysk för gott. Se hans c-doss, SUK, RA och P 4581, SÄPO-arkivet, RA. Bland de flyktingar som anlände till Sverige fanns även Edward Võsu, som efter att ha arbetat som tolk åt den tyska insatsgruppen, vilken han följde från invasionens början, ledde en avnationaliseringskommission vid Wendts departement. Se N-2 till L-4, 6 maj 1946, Rg 226, Records of the OSS, Entry 171, Box 24, Washington X-2 Personalities file, NARA.

[5]    Handlingarna förvaras i hans c-doss, SUK, RA.

[6]    Detta enligt hans c-doss, SUK, RA.

[7]    Registerkort c-arkivet, SUK, RA.

[8]    Birn, Sicherheitspolizei, 149-53.

[9]    Vernehmungsprotokoll 7 september 1961, Paul Wilde, 207 AR-Z 246/59, 827, Bundesarchiv Ludwigsburg (BA-Lwb).

[10] Ibid, 826-7.

[11]  Statspolisen Dnr SD 154/1944, 21 december 1944, P 4883 Mapp 20, SÄPO-arkivet, 23-25, RA.

[12]  Lembit Ilves.

[13]  KGB bedrev i tjugo år en förundersökning mot Hansar, men försökte aldrig få honom utlämnad. Birn, Sicherheitspolizei, 231 n 13.

[14] Om Kalme, se HA 1899/44 (överförd från Tallinn, senare av allt att döma i T-byråns tjänst, att döma av utlåtande till Fst i akten); om Kandimaa, se P 4732/HA 1895/44 (Kandimaa genomgick polisskola i Tallinn från februari 1942 och inträdde i tjänst vid Pärnus avdelning B V först i september 1942. I polisförhör framkom en med estniska mått mätt ovanligt stark, möjligen antisemitisk, koncentration på det judiska inslaget under den sovjetiska ockupationen, t ex s 6: ”Ett flertal av de personer, som tjänstgjorde inom GPU [den sovjetiska militära underrättelsetjänsten], utgjordes av judar, och K kände igen ett flertal judiska ynglingar, vilka arbetade inom GPU. Även ordningspolisens verksamhet sköttes av GPU, och i Tallinn väckte det stor uppmärksamhet, att en 18-årig judeyngling skickades till en av Tallinns mest trafikerade platser för att ordna trafiken.” Kandimaa beviljades i december 1945 arkivarbete och blev svensk medborgare 1963; om Kilvar se Ha 332/44, denne stannade endast en kort tid i Pärnu innan han följde tyskarna till Tallinn som vägvisare, och anställdes sedan vid SD i Tallinn, hösten 1943 var han överassistent och ledde en avdelning inriktad på kontraspionage och sabotage vid B IV E (Kuusik, ”Security police”, 583); om Pirsont, se HA 7+9/44; om Vaha (anställd 1942), se HA 319/44; om Kärma se HA 1203/44, han anställdes först 1943 och arbetade då som Johannes Pirsonts assistent; om Allik se HA 1205/44; om Piirsalu, se 207 AR-Z 246/59, 371 (Wilhelm Kraus vittnesmål), BA-Lwb, samt hans egna uppgifter i c-dossen; om Visnapuu, se HA 1901/44, SÄPO-arkivet, RA. Även Ilmar Evert, anställd 15 februari 1942 vid SD Amt B V (vanliga brott), anlände till Sverige. Arved Oksar arbetade under 1942 i sju månader vid SD Amt B III, det vill säga, han ordnade underlag för rapporter om folkstämningen i området.

[15]  Kuno Andessar, Vassili Annusver, Harivald Haljaste, Johannes Heinoja, Boris Härm, Vello Jaagussaar, Olga Kilgas, Peeter Elmar Kooger, Adrian Kruus, Arseni Kukk, Mihkel Körnas, Mihkel Metsaats, Villem Noodapera, Hans Noor, Johannes Elmar Nurk, Vassili Nurmeots, Elmar-Leopold Nuut, August Orgusaar, Kristofor Pilman, Agu Raadik, Heljo Raadik, Anton Rand, Hillar Roomere, Boris Räni, Ernest Rätsepp, Valdo Salomets, Hans Sander, Karl Saar, Alfred Johannes Sildoja, Erich Soosaar, Heinrich Johann Tamm, August Tönisoo, Aleksander Vainsoo. Enligt uppgifter, som aldrig verkar ha utretts, ska Tönisoo snarare ha tillhört säkerhetspolisen, se HA 1507/44, SÄPO-arivet, RA.

[16]  Hendrik Johann Ainsaar, Martin Eellend, Eduard Adolf Heining, August Hendrikson, Arnold Hermann Herm (Oberschutzmann, HA 1298/44), Uno Jaaguste, Aleksander Järvalaid, Bronislav Kalda, Helmuth Kriiver, Viktor Löpp, Harald Ollino, Eduard Raudsepp, Jaan Tomingas, Hendrik Tomson, Theodor Törva, Arkadi Valdin.

[17]  Oskar Udo Kirsivälli (från 1943, ursprungligen i Röda armén), Jakob Klassen, Ferdinand Koger, Johan Koger, Udo Helmut Kupper, Hans Leis (se CIA Name Files 263 AI-86 32 Hans Leis, NARA), Voldemar Leetsar, Erik Linnolt, Gustaf Lond, Nikolai Alexander Luukas, Mats Mölder (bataljonschef  3 bat. I Pärnus Omakaitse-regemente), Harry Orav, Ilmar Päts, Mihkel Reinla, Leopold Hans Talviste, Georg Tint, Hans Toomla, Paul Viilo.

[18]  Bröderna Leopold och Eduard Herman Jaani, se HA 738/44, SÄPO-arkivet, RA.

[19]  Helmuth Töigast, Jaan Merila (förflyttad från Kuressaari 1942, bataljonschef för 1 bat. Viljandis Omakitse-regemente).

[20]  Otto Kirotar, Vello Kivisto, Rudolf Bernhard Kullamäe, Johannes Raudmäe (Valga) och Lembit Susi (Valga; Susi anlände 1946 från Danmark och avvisades senare). Till dessa kom Artemi Kass, Harald Leonard Maidro, Paul Pärs (marinen) och Johannes Varblane i stridande förband.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=747 0
De heroiska försöken att rädda judar från Förintelsen i Litauen http://purgatorium.se/?p=741 http://purgatorium.se/?p=741#respond Sun, 05 Feb 2017 04:14:20 +0000 http://purgatorium.se/?p=741 Här är nästa utdrag från min nyligen publicerade bok “Purgatorium/Appendix”. Det handlar, bland annat, om några av de modiga män som, ungefär samtidigt som Raoul Wallenberg var aktiv i Budapest, försökte rädda judiska överlevande undan de tyska ockupanterna i Litauen. Liksom i Budapest kom insatsen till stånd genom ett samarbete mellan svenska myndigheter och USA:s War Refugee Board. Liksom väl sannolikt var fallet även i Budapest vävdes insatsen samman med ansträngningarna att bygga upp ett västligt underrättelsenät, att börja med för den pågående krigsinsatsen. Humanitet och storpolitik var nära sammankopplade. Men glöm inte bort de enskilda hjältarna, även de som misslyckades när de försökte. Världen vore en grymmare och fattigare plats utan modiga flyktingsmugglare.

Sedan den litauiska ambassaden i Stockholm överlämnats till Sovjetunionen 1940 hade ministern Vytautas Gylys och hans sekreterare Walter Zilinskas stannat kvar i Sverige som politiska flyktingar med diplomatvisering.[1] Zilinskas mottog i sin tur information från Skirpas berlinbaserade kommitté, som han vidarebefordrade till den brittiska underrättelsetjänsten MI6/SIS ansvarige för Baltikum i Stockholm, Alexander McKibbin. En del information kom Sverige till del och i slutet av september 1942 kände försvarsstaben till omfattningen av Förintelsen i Litauen.[2] Hösten 1943 föreslog Zilinskas att västmakterna skulle upprätta kontakter med den litauiska motståndsrörelsen – VLIK – och de tiotusentals partisaner och desertörer som vid den tiden gömde sig i de litauiska skogarna. Med hjälp av pengar från den amerikanska underrättelsetjänsten OSS och flyktingorganisationen WRB, båda direkt underordnade president Roosevelt, skeppades 14 juli 1944 den antinazistiske motståndsmannen Algirdas Vokietaitis över till Palanga/Polangen.[3] De tyska försöken att rekrytera en litauisk SS-legion hade då definitivt brutit samman, men samtidigt hade motståndsrörelsen kraftigt försvagats. När den lilla fiskebåt som användes av den USA-stödda gruppen återvände den 23 juli kunde Vokietaitis inte återfinnas. Andra flyktingar berättade senare att han väntat på utsatt plats tillsammans med ordföranden för de litauiska socialdemokraterna, och att båten sannolikt misstagit sig. En större båt gav sig av från Visby den 3 augusti och landsatte två man med uppgift att samla ihop flyktingarna. Nästa natt återkom dock inte båten. Den återfanns först ett dygn senare med motorstopp, men vid det laget hade en tysk styrka underrättats som spärrade av stranden. Dagen efter fångades båten in av en tysk ubåt, och de båda besättningsmännen greps. Tillsammans med en av de män som satts iland fördes de till ett koncentrationsläger och enligt flyktingar som anlände senare sköts de där. En av dem efterlämnade en familj med två barn i Sverige. Under tiden hade den lilla båten landsatt ytterligare en återvändande litauisk flykting, som skulle söka få kontakt med motståndsrörelsen och Vokietaitis. Så småningom skulle samtliga de tre båtar som användes för amerikanska pengar, liksom flera båtar som användes för att föra ut flyktingar från kusten, fångas in av den tyska kustbevakningen och många av flyktingarna fördes till Danzig/Gdansk som slavarbetare. Skepparen på den lilla båten, en svensk vid namn Ahlström, omkom när den natten mellan den 24 och 25 augusti kraftigt överlastad tog sig tillbaka till Gotland, sedan tretton letter tvingat sig ombord.[4] Vokietaitis greps så småningom och tillbringade resten av kriget i koncentrationslägret Stutthof nära Danzig.[5] De amerikanska operationerna till Litauen var de minst framgångsrika – för att inte säga det mest katastrofala misslyckandet – av alla de baltiska expeditionerna:

 

Otroliga svårigheter och risker vid varje hjälpaktion i Litauen, kanske visas det bäst av det faktum att under loppet av Olsens räddningsoperation som fört färre än 150 litauer hit, har 4 båtar och nästan 250 liv förlorats. Dessa operationer har nyligen blivit så farliga och erhållen kommunikation med den andra sidan så full av fel att beslut hade tagits att stoppa operationerna denna vecka. Inte en enda jude har räddats. Litauiska flyktingar som anlänt hit säger att judarna är alltför skräckslagna för att flytta sig från sina nuvarande gömställen, antingen för att de fruktar tyska fällor, är rädda för att nästan säkert upptäckas av Gestapo och skjutas eller är väldigt rädda för att genomföra den farliga flykten. En litauisk katolsk präst, en av de flyktingar som förts hit genom dessa räddningsaktioner, hävdar att ett ganska stort antal judar lyckades ta sig till litauiskt territorium som ockuperas av ryssarna och sägs behandlas extremt väl. Många andra, i en del fall hela familjer, göms av litauiska bönder. Han hävdar att många judar har fått falska födelseattester av katolska präster. Enligt honom fanns det bara omkring 500 judar i Krotingen [Kretinga] den 1 juli detta år och han tror inte att det finns fler nu om det inte har varit ett stort behov av tvångsarbetare i det området.[6]

 

När Vokietaitis återvände till Sverige efter kriget kunde han rapportera att ledarna för VLIK hade överlevt fångenskapen och nu var redo att överta initiativet i det partisankrig som rasade i Litauen.[7] Brittiska MI6 byggde upp en ny organisation för trafiken på Litauen, kring den unge historikern Stasys Zakevicius, känd för de svenska myndigheterna under efternamnet Zymantas. I oktober 1945 sändes den unge journalisten Jonas Deksnys med följeslagare från Tyskland genom Polen till Litauen, för att utvärdera vilket inflytande VLIK verkligen hade.[8] I januari 1946 bestämdes vid ett möte i Hamburg att radiokontakt skulle etableras med partisanerna; i mars hade Deksnys återvänt och kunde rapportera att partisanerna tog avstånd från VLIK på grund av ledarnas tidigare samarbete med de tyska ockupanterna. Trots protester från VLIK:s ledning i de västra ockupationsszonerna skickades Deksnys tillbaka för att etablera radiokontakt. När han återvände i december 1946 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten lurat honom att lansera en alternativ motståndsrörelse, VLAK, som inte skulle ha någon koppling till de nazistiska brotten.[9] Därmed inleddes en lång kamp mellan Desknys och den legendariske partisanen Juozas Luksha om kontrollen över förbindelserna mellan partisanerna och de västliga underrättelsetjänsterna.[10] Tillsammans med några medarbetare bosatte sig Deksnys i Stockholm och introducerades för den svenske underrättelseofficeren Ove Liljenberg. Samtidigt slöt VLIK:s ledare ett samarbetsavtal med den franska underrättelsetjänsten, Deuxième bureau.[11] När Luksha slutligen lyckades ta sig till västra Tyskland vintern 1948 kunde han presentera avgörande bevis för att Deksnys låtit sig duperas av en av KGB:s agenter. McKibbin reste omedelbart till Stockholm för att undersöka om Deksnys var dubbelagent, men fann inga bevis. Istället rekryterades han att tillsammans med en av Lukshas följeslagare, Kazimieras Piplys, och ytterligare en litauer och en est, samt en grupp letter, låta sig landsättas i Litauen. Färden organiserades gemensamt av den brittiska och den svenska underrättelsetjänsten men måste avbrytas den 20 april 1949 på grund av att deras båt ansågs för långsam. Gruppen landsattes slutligen vid Palanga den 5 maj 1949 men förråddes omedelbart av en av letterna. De båda esterna och den kvarvarande letten stupade strax efteråt. Deksnys greps och vändes till dubbelagent, Peplys lyckades hålla sig undan i sex månader innan även han stupade i en eldstrid. En ny expedition till samma plats senare under sommaren slutade med massaker. Även Luksha återvände med fallskärm i oktober 1950, för att omedelbart jagas av 2 000 soldater från inrikestrupperna. Han stupade hösten 1951.[12] Därmed var de västliga expeditionerna till Litauen i praktiken avslutade.



[1]    Gylys knöts redan 1942 till USAs ambassad, se P 1634, SÄPO-arkivet, RA. Även om både Gylys och Zilinskas arbetade åt de västliga underrättelsetjänsterna – Zilinskas greps även 1943 misstänkt för samarbete med de tyska och japanska legationerna, han släpptes då bevis saknades – täcktes större delen av deras kostnader av privata bidrag från litauiska organisationer i USA. Efter kriget kritiserades båda hårt bland litauiska flyktingar för att inte ha ansträngt sig tillräckligt för att rädda flyktingar från Litauen. Se förhör med Vainoras 20 november 1946, P 1634, SÄPO-arkivet, RA.

[2]    ”Av Litauens 250 000 judar anses endast 25-26000 återstå. De övriga äro döda. Tre stora ghetton finnas kvar, Vilna, Kovno och Schaulen. Inga judar kvar i de andra städerna.”, Meddelande T 12 Ed 924/42 28/9 1942, F VIII m Uppgifter angående övriga länder. Länder i bokstavsordning A-O. vol 4, 96, MUST.

[3]    Vokietaitis anlände till Sverige 19 juli 1943, och fördes handfängslad till utlänningsbyrån i Stockholm. Han bodde hos Zilinskas under sin vistelse. Ett år senare återvände han alltså till Litauen. Se rapport 19 mars 1946, P 4831, SÄPO-arkivet, RA.

[4]    Attempt of Evacuating Lithuanian Intellectuals to Sweden, Records formerly classified ”Secret”, Sweden – Iver Olsen´s Reports, Vol. 1, Folder 1, WRB, Box 79, FDR A&L.

[5]    Tom Bower, The Red Web, Mandarin: London 1989, 41-3. Enligt USAs ambassadör Hershel Johnson hade två båtar sänts för att leta efter honom, utan resultat. Hans uppdrag var att undersöka möjligheterna för att rädda judar från gettona i Kaunas och Vilnius. Se Johnson till Secretary of State, Washington, 8 augusti 1944, Box 52, Evacuations to and through Sweden, WRB, FDR A&L. Ambassaden sände i mars 1945 2 000 dollar till Vokietaitis, att använda för att upprätthålla livet i koncentrationslägret.

[6]    Johson till Secretary of State, Washington 29 September 1944, RG 319, Records of the Army Staff, Assistant Chief of Staff, G-2 (Intelligence), Incoming and Outgoing messages, 1942-45, Box 619, NARA.

[7]    Han anlände i februari 1946 med en kolbåt från Gdynia, efter att under konvalecensen efter koncentrationslägret ha arbetat som lantarbetare. Rapport 19 mars 1946, P 4831, SÄPO-arkivet, 3-4, RA. Vokietaitis anlände under namnet Fritz Vollberg, se hans k-doss, SUK, RA.

[8]    Dalia Kuodyté, ”The contacts between the Lithuanian resistance and the west”, i The Anti-Soviet Resistance in the Baltic States, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania Vilnius 2002, 74-5. Enligt vad han senare uppgav för svensk polis hade han gripits i samband med de stora tyska razzierna i april 1944 och i juni skickats till det tyska fängelset Landsberg, där han befriats av sovjetiska trupper 27 januari 1945. I Sverige medarbetade han bland annat i Time, Life, Chicago Daily Tribune och Dagens Nyheter. Hans uppdrag i Sverige var att söka kontakt med Vokietaitis. Se hans c-doss, SUK, RA, samt P 5732, SÄPO-arkivet, RA.

[9]    Kuodyté, ”The contacts”, 76-8.

[10]  Jonas Öhman, ”Efterord”, i Juozas Luksa, Skogsbröder, Den väpnade kampen i Litauen mot Sovjetockupationen (1951), Bäckströms förlag: Stockholm 2005, 329-31.

[11]  Bower, Red Web, 94.

[12]  Gaskaite-Zemaitiene, ”The partisan war”, 42; Kuodyté, ”The contacts”, 79-81.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=741 0
Finland och det storfinska arvet http://purgatorium.se/?p=739 http://purgatorium.se/?p=739#respond Sun, 29 Jan 2017 23:22:06 +0000 http://purgatorium.se/?p=739 I fredags, den 27 januari, var det inte bara 72 år sedan Röda armén befriade de överlevande i utrotningslägret Auschwitz, utan också 99 år sedan det finska inbördeskriget bröt ut. Nästa år är det 100-årsminne av det korta krig som följdes av de blodigaste politiska utrensningar som Norden upplevt (inte ens de nazistiska ockupanterna i Norge och Danmark kom i närheten i antal offer). Den närmaste jämförelsen är förmodligen krigen i det forma Jugoslavien i början på nittiotalet. Massakrerna i Finland riktade sig mot arbetarrörelsen, och en del av förklaringen är att arbetar- och torparklassen etnifierades på tidstypiskt sätt.

Nedan följer ett utdrag ur min nya bok Purgatorium/Appendix, som bland annat skildrar en blodig finsk räd in på Sovjetiskt område, ett halvår innan det sovjetiska angreppskrig som vi känner som Vinterkriget.

När fördraget om vapenvila mellan Finland och Sovjetunionen trädde i kraft den 4 september 1944 satte det punkt för det finska deltagandet på axelmakternas sida och liksom tidigare Italien anslöt landet i praktiken till de allierade. En knapp månad senare, den 1 oktober 1944, landsteg finska trupper i det tyskockuperade Torneå. Men vapenvilan, och freden i Paris tre år senare, satte också punkt för ett kvarts sekels förbittrade strider mellan det röda och det vita Finland.

Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939–40 framställs ibland som det ögonblick när Finland försonades med det trauma som utlösts under 1918 års inbördeskrig. Det stämmer inte riktigt. Kommunister och radikala socialdemokrater – och judar – övervakades och fängslades även i fortsättningen, medan uttalat nazistiska organisationer tolererades under hela kriget, de till och med tilläts konspirera mot den lagliga regeringen.[1] Till skillnad från i Sverige var detta inte bara en fråga om skillnader i åsiktsfrihet. Åtskilliga av de finska nazisterna, med jägarkaptenen Arvi Kalsta (tidigare Arvid Grönberg) i spetsen, fanns bland dem som under inbördeskriget skaffat sig blodiga fingrar.[2] Det finska inbördeskrigets brutalitet var vid andra världskrigets utbrott ännu i färskt minne, och det finns åtskilligt som förenar det med händelserna under fortsättningskriget 1941–44. De uppmaningar som sändes ut till de vita trupperna under 1918 års krig, som ”Under krigsoperationerna ertappade mördare och mordbrännare arkebuseras” och ”Med de röda sträng undersökning och räfst. Mördare, mordbrännare gripna på bar gärning under striden arkebuseras”, hade inte direkt tjänat till att disciplinera de egna leden. Efter mindre än en månad hade tillståndet att bilda ”krigsrätter” måst återkallas, och möjligheten att omedelbart skjuta påträffade röda begränsades till sabotörer som greps på bar gärning (”på bar gärning” skall Mannerheim själv ha lagt till – ursprungsförslaget innefattade dem som kunde misstänkas vara på väg att begå sabotage, det vill säga i princip vem som helst). Även på andra punkter hade regelverket varit så vagt formulerat att dess verkan på terrorn vare sig var pådrivande eller hindrande.[3] Sammanlagt avrättades omkring 8 790 personer inom ramen för den ”vita terrorn”[4], så när som på några hundra av dessa under kriget och de närmast följande månaderna, och därmed även utan något som ens kan liknas vid en rättvis rättegång. Delvis var detta naturligtvis en – oftast fullständigt felriktad – vedergällning för den ”röda terrorn”, som under kriget kostade 1 470 människor livet, men militära och domstolshandlingar från den tiden visar tydligt på den vitt spridda önskan att helt enkelt en gång för alla göra upp med de radikalare delarna av arbetarrörelsen. Enligt önskemål från de lokala skyddskårerna, som samlades hos de överkrigsrätter som så småningom tog vid, borde dödssiffran ha varit omkring den tiodubbla.[5] Liksom i Estland 1941 hade det finska inbördeskriget blivit en ursäkt för ett försök att fysiskt utrota den politiska vänstern.[6]

Brutaliteten manifesterades under sommaren genom de vidriga förhållanden som rådde i fånglägren. Av 80 000 fångar dog under perioden från maj 1918 till april 1919 minst 14 000, huvudsakligen av epidemiska sjukdomar och svält.[7] Det faktum att det bland fångarna fanns flera tusen kvinnor och 950 barn innebär att lägren måste betraktas som en blandning av de koncentrationsläger som britterna skapade under boerkriget och den vidriga behandling av krigsfångar som såväl tyskarna som japanerna och till och med finländarna själva utmärkte sig för under andra världskriget. Dödligheten, 17 % på ett knappt år, var naturligtvis mycket lägre än i de nazityska krigsfångelägren under hösten–vintern 1941–42, men kan med tanke på den korta tidsrymden utan vidare jämföras med de läger som japanerna inrättade för västallierade krigsfångar (med en dödlighet om 35 % under fyra år). Umbärandena ackompanjerades av fullständigt laglösa förhållanden, där vakter kunde skjuta eller misshandla fångar för minsta förseelse.[8] Minnet av dessa brott levde fortfarande tjugo år senare, och många av huvudpersonerna hade ledande positioner.

Det spända läget manifesterades ytterligare några år genom finska enheters deltagande i det ryska inbördeskriget, framför allt i Östkarelen, fram till 1921.[9] Under perioden innan det sovjetiska anfallet i november 1939, som utlöste det så kallade Vinterkriget, skickade den finska arméstaben in beväpnade spaningsenheter på sovjetiskt territorium. På våren 1950 anlände en av deltagarna i dessa patruller, östkarelaren Ivan Maksimoff (sedan 1942 finsk medborgare under finskt namn, vilket här utesluts av hänsyn till anhöriga). Maksimoff var en veteran från den brittiska interventionsarmén och de finska styrkorna under inbördeskriget i början på tjugotalet, och hade sedan värvats till den finska armén. Som rysktalande med lokalkännedom var han intressant för underrättelsetjänsten och hade i april 1939 skickats över gränsen för att studera hur det sovjetiska järnvägsbygget framskred. Patrullen upptäcktes dock och tillfångatog och dödade två sovjetmedborgare, av vilka den ene var en GPU-officer. Den andra var en ung flicka, som sköts när hon försökte fly:

 

Skottet sårade flickan i vänstra sidan ovanför höften men åstadkom endast ytligt köttsår. Flickan kastade sig på marken och började högljutt ropa på hjälp. Hirso och [Maksimoff] gingo då fram till flickan och uppmanade henne att vara tyst. De undersökte henne och erbjödo sig att förbinda henne. Hon ville emellertid icke ha någon hjälp utan hotade med att tillkalla rysk militär. Saari, som tagit fast mannen och tillsammans med denne kommit till platsen, gav order åt Hirso, att denne skulle tysta flickan. Hirso förde sedan flickan ett hundratal meter in i skogen. Där skar han av flickans hals med en kniv, varefter han gömde liket i en grop och täckte över det med granris.

 

Den manlige GPU-officeren mötte senare samma öde. Maksimoff fungerade under kriget som värvare och officerare i de så kallade stamfrändebataljonerna, som värvades bland finskspråkiga från erövrade sovjetiska områden. Han anlände alltså med familj i mars 1950 till Luleå, där han förhördes av svensk polis och gavs uppehållstillstånd. Förhören förseglades och gömdes i utlänningskommissionens kassaskåp.[10]



[1]     Som historikern Heikki Ylikangas påpekar inkallades enbart omkring 300 000 man under Vinterkriget, eftersom de röda och deras ättlingar i allmänhet inte fått någon militärutbildning under mellankrigstiden. Den skadan togs först efteråt igen, och under fortsättningskriget var antalet inkallade det dubbla. Se Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 (1993), Stockholm 1995, 478. President Ryti meddelade den amerikanske ambassadören Schoenfeld i samband med det tyska överfallet på Sovjetunionen att han kände till att nazistisk subversiv verksamhet förekom i Finland och hade stöd i delar av de ledande kretsarna. I mars 1941 hade fortifikationsexperten Johan Christian Fabritius sänt ett PM till Hess, där han hävdade att 80 procent av den finska befolkningen var beredd att stödja en nazistisk kupp i Finland. En delegation ledd av SD-mannen Arthur Grönheim sändes till landet och konstaterade att uppgifterna var felaktiga. Ekberg, Führerns trogna följeslagare, 148–51.

[2]     Grönberg/Kalstas mord på en polskbördig rysk officer ådrog sig även Mannerheims vrede, och var det enda tillfället när de vitas överbefälhavare personligen ingrep mot summariska avrättningar. Vreden förklaras sannolikt av att offret i just detta fall liksom Mannerheim själv var en tidigare officer i tsarens armé. Straffet för förseelsen blev beskedligt, 30 dagars arrest. Se Jaakko Paavolainen, Röd och vit terror, Finlands nationella tragedi, Stockholm 1986, 103; Ekberg, Führerns trogna följeslagare, 63.

[3]     Paavolainen, Röd och vit terror, 103–10; cit. 104. I jämförelse med de baltiska grannstaterna, som dessutom uthärdade betydligt längre krigsperioder, är antalet mördade i och framför allt efter det finska inbördeskriget exceptionellt. Som Juha Siltala nyligen påpekat, finns det inget som tyder på att de rikssvenska frivilliga på den vita sidan skulle ha varit mindre mordiska än de finländska vapenbröderna. Ännu saknas en övergripande förklaring, men det faktum att den finska staten i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland i praktiken upphörde att existera, och för några månader ersattes av två illa ledda arméer, gör att det finska fallet avviker en aning från de baltiska. Det finska inbördeskriget bör närmast jämföras med det ryska, men just i det faktum att det präglats av en ”interregnumperiod” utan definierad statlig överhöghet finns även likheter med situationen i Estland 1941. Se Juha Siltala, ”Dissolution and reintegration in Finland, 1914–1932: How did a disarmed country become absorbed into brutalization?”, i Journal of Baltic Studies 46:1 (2015).

[4] Enligt undersökningen Krigsdöda 1914–22 från september 2004 redovisas 7370 avrättade ”röda” och 926 ”övriga” – vilket med all sannolikhet innebar röda som klassificerats felaktigt i kyrkobokföringen. Se tabellen Causes of war death 1918 according to the political affiliation of the killed persons, URL http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat2. Som försvunna redovisades 1767 plus 380, att jämföras med 46 ”vita”.

[5]     1 424 avrättade och 46 försvunna. Se tabellen Causes of war death 1918 according to the political affiliation of the killed persons, URL: http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat2. Paavolainen, Röd och vit terror, 75. Mellan 2300 och 2700 ryska soldater, frivilliga på den röda sidan, dödades också, huvudsakligen genom avrättningar. Se Siltala, ”Dissolution and reintegration…”, 26.

[6]    Se kapitlet om Estland.

[7] 11 652 plus 926, samt efter att de släpps från lägren, 607 plus 6. Se tabellen Causes of war death 1918 according to the political affiliation of the killed persons, URL: http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat2.

[8]     Paavolainen, Röd och vit terror, 148–99.

[9] Om detta, se Jonathan Smele, The Russian Civil Wars, 1916-1926. Ten years that shook the world. OUP: Oxford 2016.

[10] SUK F4:10: 257, RA. Citat från förhör med statspolisens 3:e rotel i Luleå 29 mars 1950, 6-7.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=739 0
Nu finns ett appendix till Purgatorium http://purgatorium.se/?p=735 http://purgatorium.se/?p=735#respond Sun, 29 Jan 2017 23:03:32 +0000 http://purgatorium.se/?p=735 Atlas förlag har i dagarna publicerat ett tillägg till Purgatorium. Det innehåller de kapitel som inte fick plats i den ursprungliga boken, bland annat finns här långa texter om krigsförbrytare från Finland och Estland. Boken är ungefär hälften så tjock som Purgatorium, 275 sidor (både jag och förlaget trodde nog att det skulle bli mer än så). Det har dröjt alltför länge, men jag hoppas att boken ändå hittar några läsare. Mest förmånligt är att köpa direkt från förlaget, här.
Jag kommer under den närmaste tiden att publicera kortare utdrag ur boken.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=735 0
Lecture for International Criminal Law http://purgatorium.se/?p=733 http://purgatorium.se/?p=733#respond Sat, 10 Dec 2016 17:50:48 +0000 http://purgatorium.se/?p=733 As promised, the lecture I held on 29 November. Here abridged.

 

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=733 0
Klevgrändsockupationen http://purgatorium.se/?p=720 http://purgatorium.se/?p=720#respond Sun, 02 Aug 2015 10:54:16 +0000 http://purgatorium.se/?p=720 På måndag (3 augusti) inleder min vän Joachim Berggren och Föreningen Avanti! Framåt! (i samarbete med stadsmuseéet och kulturfestivalen) en serie stadsvandringar som berättar om 1980-talets husockupationer. Jag vill verkligen uppmana er att gå dessa vandringar. Ni kommer att lära er att det inte var självklart att Stockholm skulle utvecklas till den extremt segregerade stad det blev. Man kan förstås säga att vi som försökte kämpa mot den utvecklingen misslyckades och att det kanske skulle ha gått bättre om vi försökt göra på något annat sätt. Jag vet uppriktigt sagt inte, och än mindre vet jag vad Joachim kommer att säga. Men som det heter nu för tiden, låt oss prata om det.

Här är ett par texter som jag skrev vid tiden (september 1988) för ockupationen av Klevgränd, nära Slussen på Södermalm i Stockholm (numer en lampbutik i bottenvåningen) och som publicerades i trotskistiska ungsocialisternas tidning Motstånd! De ockupationförsök som skildras här följdes faktiskt av en tredje ockupation, några månader senare, i tre miljöpartistiska ledamöters lägenhet högst upp i huset, och i regi av Ella Lemhagen. Men det är en annan historia.

Klevgrändsockupationen
Första försöket att ockupera huset på Klevgränd var den 3 september.
Då vi inte kunde få upp stora porten så slog nån ut ett par rutor så vi kunde klättra in via en tom verkstadslokal.
Det mesta av vad vi planerat var redan glömt. -Kåken såg ju inte ut som på ritningarna vi planerat efter! Efter bara några minuter vimlade gatan utanför av snutar och vakter som föste undan åskådarna och gav sig på porten, och det innan vi hunnit blockera den ordentligt.
Vi tvangs retirera uppför trapphuset och samlas i en tom lägenhet i väntan på stormningen…

Nu hade vi ju tur i alla fall. Snuten kunde inte storma huset utan tillstånd från ägaren (Sveriges riksdag) vilket tog några timmar att skaffa.
Vi hade alltså gott om tid att visa upp våra banderoller och dra igång talkörer bland åskådarna utanför. Där fanns söderbönor i sextioårsåIdern som skrek med i ropen “ungdomshus nu – riksdagshus aldrig!” och “Yuppiefri innerstad!”
Någon stormning blev det nu inte. Vi kunde inte hålla huset där vi satt så vi beslöt att gå ut frivilligt innan åskådarna hunnit tröttna och snuten fick fritt fram. Först bad vi en radiojournalist följa med upp och kolla så att vi inte skulle få stryk i trappan på väg ner, så som skedde vid ockupationen på Luntmakargatan för två år sen.
Journalisten var också med en vecka senare när vi samlades för ett nytt försök. För ockupera igen, det skulle vi.
Ett så fint hus kan man inte bara lämna.
Särskilt som det fortfarande var en vecka kvar till valet och vi antog att snuten hölls i strama tyglar. Det ser ju inte bra ut att klå upp marginalväljare.
Vi försökte först vid samma tid som första gången, dvs vid ettiden på lördag .
eftermiddag när gatorna är fullsmockade med folk. Men då var det nån som larmade vaktbolaget.

KLEVGRÄND

Nå, tillbaka vid utgångspunkten beslöt vi enhälligt att göra ännu ett försök, klockan åtta samma kväll. Men smyga hade vi fått nog av så nu tog vi, nästan hundra personer, tunnelbanan till Slussen helt öppet – Svartklädda och med famnen full av verktyg, banderoller och skrot. Vi återsamlades i trappan nedanför Katarinaberget och sedan sprang vi vilt hojtande Klevgrändsbacken ner.
Nu hände något som ingen riktigt räknat med. En vecka tidigare hade vakterna flytt hals över huvud från sitt fikarum när de såg oss komma. Så icke nu.
Istället kom de ut och började försvara huset med knytnävarna. En av tjejerna fick flera hugg i huvudet med en dartpil (!); en annan ockupant knuffades brutalt in i en vägg. Kanske hade ockupationen kunnat lyckas ändå, mitt i all förvirring, om det inte varit för att det fattades en fattig jävla mutter när stora porten skulle stängas. Två vakter och en hund lyckades återerövra den och eftersom vi inte ville slåss med dem var det bara att lägga ner projektet och springa.

Under tiden hade vår PR-grupp ordnat primitiva barrikader ut mot Götgatan.
Fler och fler av de förbipasserande anslöt sig och snart var vi ett par hundra som med allt starkare talkörer visade att vi inte tänkte flytta på oss och inte heller tolerera någon stormning (ingen visste ännu om det fanns ockupanter kvar i huset. Det tog nästan en timme innan snutarna och vakterna var tillräckligt många for att bilda kedja, sära på oss och driva oss åt varsitt håll på Götgatan.
Sju demonstranter greps för att de stört allmän ordning”, dvs inte backat tillräckligt fort. En sjuttonårig kille släpades flera meter med bar rygg mot gatan, innan de tryckte på honom handbojor…
Kampen var över för denna gång, men vänta bara…!

En av ockupanterna:
VI VILL HA ETT UNGDOMSHUS!

Bostäder åt alla som behöver (inte bara åt ungdomar) är förstås ett av de viktigaste krav man kan ställa här i Stockholm. Och det är skönt att se så många reagera på det. Men det var inte det kampen gällde i första hand den här gången. Det gällde ett Ungdomshus. Och något sådant har vi fortfarande inte ända sen attacken mot Ultrahuset i Handen. Man kan mycket väl säga att vi ockuperar i självförsvar.
-Stockholm är knutpunkten för internationella affärsmän. Det är härifrån den svenska, finska och norska storfinansen samlat ska sträcka sina tentakler ner mot EG och imperialismens köttgrytor.
Det är här storbankerna bygger sina marmorpalats; storföretagen sina filialer och statsapparaten samlar lakejstaberna. Därför ser centrala Stockholm ut som det gör: Betongklumparna på rad med däremellan bilvägar, kvinnohandel och organiserad brottslighet – och här och var en upplyst plats med glänsande köptempel. De har ödelagt en stor del av stan. Här kan ingen människa leva.
Och nu kastar de sig girigt över de stadsdelar där det fortfarande bor vanligt, plastkortslöst, folk. Hyreslägenheter lyxsaneras och blir bostadsrätter, kontor eller övernattningslägenheter. Mjölkbarer blir trendiga cafeér; krogar blir klubbar – stängda eller svindyra. Överallt dräller yuppies, maktens knähundar, omkring. Mer självmedvetna och hänsynslösa än någonsin. Nu har de t.o.m börjat ge sig på söder och söderförorterna – den ena efter den andra. Ett frihetligt ungdomshus mitt i stan, fritt från kuratorer, byråkrater och – för en gångs skull – även fritt från de välmenande folkrörelsemänniskorna – det är vad vi behöver mest just nu. Bara då kan vi samla många människor och tillsammans kämpa för och hoppas på något annat. Som splittrade i var sin liten källarskrubb blir vi ett lätt mål för snutens upprustning och skrämselkampanjer. I ett ungdomshus där alla kan känna sig välkomna och som i alla fall ger en aning om hur det skulle kunna vara, vore det mycket lättare att se vart vi vill komma. Det skulle alltid finnas någonstans att diskutera sina ideér med andra.
En risk med konfrontationerna med en allt mer målmedveten och brutal snut, är att såna alltmer avancerade och “farliga” aktioner blir nån slags huvudsak. Att vi måste ha huvor när vi gör något så pass olagligt som att bryta oss in i ett obevakat hus, det är en grej, Men man upplever det ibland som att den ene unge mannen ska visa sig tuffare än den andre när olika lösningar diskuteras. -Inte alltid, men det är en tendens. I ett ungdomshus där vi kunde träffas ofta, lära känna varann och känna oss delaktiga – oavsett vilken politisk strömning vi för tillfället räknar oss till – där tror jag att det mesta sånt skulle självdö. Och bara det är ju ett skäl till att se till att vi får ett ungdomshus fortast möjligt!

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=720 0
Tolkarna http://purgatorium.se/?p=717 http://purgatorium.se/?p=717#respond Thu, 21 Mar 2013 09:31:17 +0000 http://purgatorium.se/?p=717 Även om jag för min del tycker att den svenska insatsen i Afghanistan är avskyvärd, så är det ändå självklart att de afghaner – kanske inte bara tolkarna – som tjänstgjort på de svenska styrkornas sida tas med hem och ges en ny tillvaro. Det ligger förstås i militärens intresse att så sker, men även vanlig anständighet kräver det. Ingen förnekar att de har skyddsbehov. Det skulle även svenskar som tjänstgjort i en ockupationsmakt och sedan lämnats i den svenska motståndsrörelsens händer ha.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=717 0
Mitt inlägg i Stay behind-debatten http://purgatorium.se/?p=714 http://purgatorium.se/?p=714#respond Mon, 28 Jan 2013 22:50:42 +0000 http://purgatorium.se/?p=714 Jag skrev några rader i Aftonbladet om Ahlenius krav att granska stay behind-rörelsen. Det är naturligtvis på tiden att man gör det, men det görs bäst av den fria – eller, om man så vill, akademiska – forskningen.

]]>
http://purgatorium.se/?feed=rss2&p=714 0