Klevgrändsockupationen

På måndag (3 augusti) inleder min vän Joachim Berggren och Föreningen Avanti! Framåt! (i samarbete med stadsmuseéet och kulturfestivalen) en serie stadsvandringar som berättar om 1980-talets husockupationer. Jag vill verkligen uppmana er att gå dessa vandringar. Ni kommer att lära er att det inte var självklart att Stockholm skulle utvecklas till den extremt segregerade stad det blev. Man kan förstås säga att vi som försökte kämpa mot den utvecklingen misslyckades och att det kanske skulle ha gått bättre om vi försökt göra på något annat sätt. Jag vet uppriktigt sagt inte, och än mindre vet jag vad Joachim kommer att säga. Men som det heter nu för tiden, låt oss prata om det.

Här är ett par texter som jag skrev vid tiden (september 1988) för ockupationen av Klevgränd, nära Slussen på Södermalm i Stockholm (numer en lampbutik i bottenvåningen) och som publicerades i trotskistiska ungsocialisternas tidning Motstånd! De ockupationförsök som skildras här följdes faktiskt av en tredje ockupation, några månader senare, i tre miljöpartistiska ledamöters lägenhet högst upp i huset, och i regi av Ella Lemhagen. Men det är en annan historia.

Klevgrändsockupationen
Första försöket att ockupera huset på Klevgränd var den 3 september.
Då vi inte kunde få upp stora porten så slog nån ut ett par rutor så vi kunde klättra in via en tom verkstadslokal.
Det mesta av vad vi planerat var redan glömt. -Kåken såg ju inte ut som på ritningarna vi planerat efter! Efter bara några minuter vimlade gatan utanför av snutar och vakter som föste undan åskådarna och gav sig på porten, och det innan vi hunnit blockera den ordentligt.
Vi tvangs retirera uppför trapphuset och samlas i en tom lägenhet i väntan på stormningen…

Nu hade vi ju tur i alla fall. Snuten kunde inte storma huset utan tillstånd från ägaren (Sveriges riksdag) vilket tog några timmar att skaffa.
Vi hade alltså gott om tid att visa upp våra banderoller och dra igång talkörer bland åskådarna utanför. Där fanns söderbönor i sextioårsåIdern som skrek med i ropen “ungdomshus nu – riksdagshus aldrig!” och “Yuppiefri innerstad!”
Någon stormning blev det nu inte. Vi kunde inte hålla huset där vi satt så vi beslöt att gå ut frivilligt innan åskådarna hunnit tröttna och snuten fick fritt fram. Först bad vi en radiojournalist följa med upp och kolla så att vi inte skulle få stryk i trappan på väg ner, så som skedde vid ockupationen på Luntmakargatan för två år sen.
Journalisten var också med en vecka senare när vi samlades för ett nytt försök. För ockupera igen, det skulle vi.
Ett så fint hus kan man inte bara lämna.
Särskilt som det fortfarande var en vecka kvar till valet och vi antog att snuten hölls i strama tyglar. Det ser ju inte bra ut att klå upp marginalväljare.
Vi försökte först vid samma tid som första gången, dvs vid ettiden på lördag .
eftermiddag när gatorna är fullsmockade med folk. Men då var det nån som larmade vaktbolaget.

KLEVGRÄND

Nå, tillbaka vid utgångspunkten beslöt vi enhälligt att göra ännu ett försök, klockan åtta samma kväll. Men smyga hade vi fått nog av så nu tog vi, nästan hundra personer, tunnelbanan till Slussen helt öppet – Svartklädda och med famnen full av verktyg, banderoller och skrot. Vi återsamlades i trappan nedanför Katarinaberget och sedan sprang vi vilt hojtande Klevgrändsbacken ner.
Nu hände något som ingen riktigt räknat med. En vecka tidigare hade vakterna flytt hals över huvud från sitt fikarum när de såg oss komma. Så icke nu.
Istället kom de ut och började försvara huset med knytnävarna. En av tjejerna fick flera hugg i huvudet med en dartpil (!); en annan ockupant knuffades brutalt in i en vägg. Kanske hade ockupationen kunnat lyckas ändå, mitt i all förvirring, om det inte varit för att det fattades en fattig jävla mutter när stora porten skulle stängas. Två vakter och en hund lyckades återerövra den och eftersom vi inte ville slåss med dem var det bara att lägga ner projektet och springa.

Under tiden hade vår PR-grupp ordnat primitiva barrikader ut mot Götgatan.
Fler och fler av de förbipasserande anslöt sig och snart var vi ett par hundra som med allt starkare talkörer visade att vi inte tänkte flytta på oss och inte heller tolerera någon stormning (ingen visste ännu om det fanns ockupanter kvar i huset. Det tog nästan en timme innan snutarna och vakterna var tillräckligt många for att bilda kedja, sära på oss och driva oss åt varsitt håll på Götgatan.
Sju demonstranter greps för att de stört allmän ordning”, dvs inte backat tillräckligt fort. En sjuttonårig kille släpades flera meter med bar rygg mot gatan, innan de tryckte på honom handbojor…
Kampen var över för denna gång, men vänta bara…!

En av ockupanterna:
VI VILL HA ETT UNGDOMSHUS!

Bostäder åt alla som behöver (inte bara åt ungdomar) är förstås ett av de viktigaste krav man kan ställa här i Stockholm. Och det är skönt att se så många reagera på det. Men det var inte det kampen gällde i första hand den här gången. Det gällde ett Ungdomshus. Och något sådant har vi fortfarande inte ända sen attacken mot Ultrahuset i Handen. Man kan mycket väl säga att vi ockuperar i självförsvar.
-Stockholm är knutpunkten för internationella affärsmän. Det är härifrån den svenska, finska och norska storfinansen samlat ska sträcka sina tentakler ner mot EG och imperialismens köttgrytor.
Det är här storbankerna bygger sina marmorpalats; storföretagen sina filialer och statsapparaten samlar lakejstaberna. Därför ser centrala Stockholm ut som det gör: Betongklumparna på rad med däremellan bilvägar, kvinnohandel och organiserad brottslighet – och här och var en upplyst plats med glänsande köptempel. De har ödelagt en stor del av stan. Här kan ingen människa leva.
Och nu kastar de sig girigt över de stadsdelar där det fortfarande bor vanligt, plastkortslöst, folk. Hyreslägenheter lyxsaneras och blir bostadsrätter, kontor eller övernattningslägenheter. Mjölkbarer blir trendiga cafeér; krogar blir klubbar – stängda eller svindyra. Överallt dräller yuppies, maktens knähundar, omkring. Mer självmedvetna och hänsynslösa än någonsin. Nu har de t.o.m börjat ge sig på söder och söderförorterna – den ena efter den andra. Ett frihetligt ungdomshus mitt i stan, fritt från kuratorer, byråkrater och – för en gångs skull – även fritt från de välmenande folkrörelsemänniskorna – det är vad vi behöver mest just nu. Bara då kan vi samla många människor och tillsammans kämpa för och hoppas på något annat. Som splittrade i var sin liten källarskrubb blir vi ett lätt mål för snutens upprustning och skrämselkampanjer. I ett ungdomshus där alla kan känna sig välkomna och som i alla fall ger en aning om hur det skulle kunna vara, vore det mycket lättare att se vart vi vill komma. Det skulle alltid finnas någonstans att diskutera sina ideér med andra.
En risk med konfrontationerna med en allt mer målmedveten och brutal snut, är att såna alltmer avancerade och “farliga” aktioner blir nån slags huvudsak. Att vi måste ha huvor när vi gör något så pass olagligt som att bryta oss in i ett obevakat hus, det är en grej, Men man upplever det ibland som att den ene unge mannen ska visa sig tuffare än den andre när olika lösningar diskuteras. -Inte alltid, men det är en tendens. I ett ungdomshus där vi kunde träffas ofta, lära känna varann och känna oss delaktiga – oavsett vilken politisk strömning vi för tillfället räknar oss till – där tror jag att det mesta sånt skulle självdö. Och bara det är ju ett skäl till att se till att vi får ett ungdomshus fortast möjligt!

Tolkarna

Även om jag för min del tycker att den svenska insatsen i Afghanistan är avskyvärd, så är det ändå självklart att de afghaner – kanske inte bara tolkarna – som tjänstgjort på de svenska styrkornas sida tas med hem och ges en ny tillvaro. Det ligger förstås i militärens intresse att så sker, men även vanlig anständighet kräver det. Ingen förnekar att de har skyddsbehov. Det skulle även svenskar som tjänstgjort i en ockupationsmakt och sedan lämnats i den svenska motståndsrörelsens händer ha.

Mitt inlägg i Stay behind-debatten

Jag skrev några rader i Aftonbladet om Ahlenius krav att granska stay behind-rörelsen. Det är naturligtvis på tiden att man gör det, men det görs bäst av den fria – eller, om man så vill, akademiska – forskningen.

Ahlenius artikel

Inga-Britt Ahlenius har uppmärksammat min och Daniele Gansers några år gamla artikel om stay behind-grupperna, som nämndes i posten nedan. Hon kräver en offentlig genomlysning av dem, och det håller jag förstås med om. Jag hoppas det tas politiska initiativ. För en bredare genomgång av stay behind-gruppernas koppling till högerterrorism, läs den här artikeln av Daniele.

Apropå Palme, och mordet på honom

som uppmärksammas just nu, påminner jag gärna om den här artikeln, som jag hade glädjen att skriva tillsammans med den schweiziske forskaren Daniele Ganser.

Sveriges första folkmordsåtal

Internationella åklagarkammaren i Stockholm har under dagen intervjuats med anledning av att stämningsansökan lämnats in mot den 53-årige Rwandier som i december ifjol greps misstänkt för folkmord. Det är bra att Sverige den här gången väcker åtal trots att det, som åklagaren konstaterar, kostar en slant. Tidigare har vi smitit undan, och försökt lägga över kostnaderna på Rwanda, vilket ledde till att en misstänkt kunde dra sig undan. I våra grannländer Norge, Finland och Tyskland har rättegångar av det här slaget redan genomförts.

Misstänkt ja, Mycket av intervjun handlar om de brott mannen är misstänkt för, men naturligtvis vet vi inte än om han är skyldig.

Rättegången inleds i mitten på månaden. Jag ska försöka gå dit och lyssna. Det tog nästan femtio år från det att Sverige fick en lag om folkmord (1964) till att den kom till användning, trots att tillfällen verkligen inte saknats (jag skriver om det i Purgatorium). Jag förutsätter att åtalet kommer att följas av fler, inom en betydligt kortare tidsrymd.

EDIT: Här kan man höra folkrättsjuristen Mark Klambergs kommentar.

Sverker Åström

För ett par dagar sedan lanserade den gamle diplomaten och kabinettsekreteraren Sverker Åström idén att stoppa kriget i Bosnien genom att låta serberna få som de vill (DN 25 juli i år).
Önskar bosnienserberna en etniskt “ren” statsbildning så ska de få det, menade Åström. Givetvis efter vederbörligt genomförd folkomröstning (bland serber). Kvarvarande etnisk rensning – “begränsade överenskomna folkomflyttningar” – skulle ombesörjas av världssamfundets representanter.
Dessa besynnerliga tankar blir möjligen lättare att förstå om man känner till Åströms bakgrund. Under studietiden, före sin långa karriär som toppdiplomat, var han medlem i Uppsalas Nationella Studentklubb. Detta var helt enkelt en underavdelning till Sveriges Nationella Förbund, vid den tiden det största högerextrema partiet i Sverige. Under kriget fungerade det mer eller
mindre som ett annex till den tyska ambassaden.
Åströms medlemskap (som framgår av en medlemslista bevarad i
Folkrörelsearkivet i Uppsala; Nationella ungdomsförbundet i Uppsala box D1) kan dateras till mitten av trettiotalet. Han titulerar sig filosofie kandidat, varför listan måste vara upprättad efter hans examen den 16 sept 1935. Den angivna adressen (föräldrahemmet) å andra sidan lämnade han under 1936 eller i början av 1937.
Vad tyckte då ett nationellt studentförbund vid den här tiden? Ett smakprov finns i en skrivelse avfattad av klubbstyrelsen den 28 feb 1936, till SNF:s studieorganisatör Thor Larsson. Undertecknarna är noga med att skrivelsen anger styrelsens gemensamma uppfattning:

“Beträffande de i den allmänna diskussionen om judiska rasegenskaper påtalade sakförhållandena, dels att judar i allmänhet äga en mindre god fysisk konstitution och dels att judiska affärsprinciper föga äro förenliga med nationella principer eller ens gängse svensk köpmannamoral, framhålla vi, att ett genomförande av nationella krav på positiv befolkningspolitik och vidtagande
av åtgärder mot roffarkapitalism i största möjliga utsträckning skulle
eliminera dessa rasegenskapers följder.” (Skrivelsen finns i samma box på Folkrörelsearkivet i Uppsala.)

Så går det naturligtvis inte att uttrycka sig i Sverige idag. Nyrasismens talesmän framhåller istället att konflikter med nödvändighet uppstår om folkgrupper lever samman. Att människor med olika kultur inte fungerar tillsammans. Kampen om Tuzla och Sarajevo och de andra mångetniska områdena i Bosnien handlar just om att visa att så inte är fallet. Inte minst därför är den
viktig och antifascistisk. Men för Åström är det onaturliga istället att
“envist förvägra bosnienserberna möjligheten att själva bestämma sin framtid”.
Därav också hans krav i en tidigare artikel, om flykting-politiken (DN 25 aug 1990), på att myndigheterna bör hävda en svensk rätt att gentemot varje flykting “söka bedöma om han eller hon kommer från ett land eller en kultur vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig.”
Sådana tankar blir inte mindre unkna för att de framförs i nya former.

(Aftonbladet 28/7 1995)

Klamberg om drönarna

Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Stockholms universitet, intervjuas och chattar i Dagens Nyheter om de så kallade drönarna. Viktigast hittills: det finns inget folkrättsligt nytt med drönarna. Den som kör, på avstånd, och den som för befäl är ansvariga precis som med andra vapen.

Sommerlath, nu bäst i världen

Aleks med priset. Häpp!

Inatt blev det klart! Kalla faktas reportage om Walther Sommerlaths nazistiska affärer utsågs till årets bästa historiska dokumentär – i världen! Mina gamla chefer Johan Åsard och Cecilia Wanger tog emot priset vid en ceremoni i Las Vegas, tillsammans med vår fantastiske fotograf Aleksander Vujanovic (bilden). I Sverige höll jag tummarna liksom medreportrarna Fredrik Quistbergh och Lisa Grenfors, medresearchern Annelie Bergman, översättarna Jessie de Souza Örnbrand och Charlotta Strohkirch, klipparen Sebastian Bank, redaktionssekreteraren Ann Johansson och alla de andra frilansarna och TV4-medarbetarna som jag hade förmånen att arbeta tillsammans med under ett spännande halvår. Häpp!

Linderborg och Almgren

Åsa Linderborg har kommenterat misstankarna mot Birgitta Almgrens Stasibok (vilken jag tidigare kommenterat här och här och här). Jag tycker att Åsa blandar ihop två saker. Å ena sidan är Almgren anställd vid en myndighet (Södertörns högskola), och utövar myndighetsutövning. Då ska hon naturligtvis följa lagen, i det här fallet i första hand Sekretesslagen. Om hon inte följt lagen ska hon naturligtvis åtalas – har hon följt den ska hon frias, eller åtalet läggas ner. Sekretesslagen finns ju (bland annat) för att myndigheter – och ja, universitet och högskolor är myndigheter, och forskare har en helt annan ställning än t ex journalister – inte ska kunna begå övergrepp mot enskilda. Mig veterligt prövas detta i vanlig tingsrätt. En annan sak är att hennes projekt aldrig borde ha godkänts i den ursprungliga formen (förutsatt att hon följt den). Sedan 2004 ska Vetenskapsrådet, enligt lag, etikpröva forskningsprojekt (innan dess var det frivilligt, jag lät t ex etikpröva mitt krigsförbrytarprojekt). Hur skulle det vara om någon lyfte luren och ringde upp dem och frågade vad de pysslat med? Nå, å andra sidan är hon forskare, och man brukar inte akribikolla seniora forskares arbete (man gör nya undersökningar istället). Men om man vill göra det är det fullt möjligt. Det sker i så fall inom ramen för en utredning om vetenskaplig redlighet, och då kommer högskolan (eller Vetenskapsrådet, om de gör utredningen), att få tillgång till källmaterialet via Riksarkivet (det är länge sedan det låg på SÄPO). Det sker isåfall mest praktiskt genom det som brukar kallas överföring av sekretess mellan myndigheter.