PURGATORIUM.se

Inatt blev det klart! Kalla faktas reportage om Walther Sommerlaths nazistiska affärer utsågs till årets bästa historiska dokumentär – i världen! Mina gamla chefer Johan Åsard och Cecilia Wanger tog emot priset vid en ceremoni i Las Vegas, tillsammans med vår fantastiske fotograf Aleksander Vujanovic (bilden). I Sverige höll jag tummarna liksom medreportrarna Fredrik Quistbergh och Lisa Grenfors, medresearchern Annelie Bergman, översättarna Jessie de Souza Örnbrand och Charlotta Strohkirch, klipparen Sebastian Bank, redaktionssekreteraren Ann Johansson och alla de andra frilansarna och TV4-medarbetarna som jag hade förmånen att arbeta tillsammans med under ett spännande halvår. Häpp!

Åsa Linderborg har kommenterat misstankarna mot Birgitta Almgrens Stasibok (vilken jag tidigare kommenterat här och här och här). Jag tycker att Åsa blandar ihop två saker. Å ena sidan är Almgren anställd vid en myndighet (Södertörns högskola), och utövar myndighetsutövning. Då ska hon naturligtvis följa lagen, i det här fallet i första hand Sekretesslagen. Om hon inte följt lagen ska hon naturligtvis åtalas – har hon följt den ska hon frias, eller åtalet läggas ner. Sekretesslagen finns ju (bland annat) för att myndigheter – och ja, universitet och högskolor är myndigheter, och forskare har en helt annan ställning än t ex journalister – inte ska kunna begå övergrepp mot enskilda. Mig veterligt prövas detta i vanlig tingsrätt. En annan sak är att hennes projekt aldrig borde ha godkänts i den ursprungliga formen (förutsatt att hon följt den). Sedan 2004 ska Vetenskapsrådet, enligt lag, etikpröva forskningsprojekt (innan dess var det frivilligt, jag lät t ex etikpröva mitt krigsförbrytarprojekt). Hur skulle det vara om någon lyfte luren och ringde upp dem och frågade vad de pysslat med? Nå, å andra sidan är hon forskare, och man brukar inte akribikolla seniora forskares arbete (man gör nya undersökningar istället). Men om man vill göra det är det fullt möjligt. Det sker i så fall inom ramen för en utredning om vetenskaplig redlighet, och då kommer högskolan (eller Vetenskapsrådet, om de gör utredningen), att få tillgång till källmaterialet via Riksarkivet (det är länge sedan det låg på SÄPO). Det sker isåfall mest praktiskt genom det som brukar kallas överföring av sekretess mellan myndigheter.

Följetongen nomineringar för Kalla faktas dubbelreportage om Walther Sommerlath fortsätter med det amerikanska New York Festivals International Television & Film Awards. Vårt program – jag medverkade som researcher och reporter – är nominerat i två klasser, och det är bara att hålla tummarna. Min kollega Fredrik Quistbergh har skrivit en utmärkt bloggpost om det hela, som jag gärna länkar till.

Den irländske folkrättsjuristen William A Schabas har just skrivit en lång bloggpost, där han kritiserar den internationella brottmålsdomstolens (ICC) beslut att inte ta upp den palestinska myndighetens begäran att utreda de brott som begicks (av båda sidor) under den israeliska straffexpeditionen mot Gaza 2009. Kritiken är både formell och substantiell. Formellt kritiserar han ICCs argumentation om att avgörandet om den palestinska myndigheten har rätt att vända sig till ICC inte kan avgöras av ICC utan bara av FNs säkerhetsråd. I själva verket är det domstolen själv som ska avgöra om den har jurisdiktion, inte någon annan. Substantiellt argumenterar han för att två omständigheter, att Cook-öarna (som inte ens har observatörsstatus i FN) tillåtits anstuta sig till Romstadgan (ICCs grundningsdokument) och att den palestinska myndigheten tillåtits bli medlem i UNESCO, borde varit grund för ICC att fortsätta utredningen. I ett längre perspektiv, menar han, kommer ICCs hållning – som ju alltmer vätter mot at bli en specialdomstol för Afrika – att underminera dess jurisdiktion:

“In my recent book Unimaginable Atrocities, the political nature of the selection of situations by the Prosecutor is discussed. The contention that the Prosecutor exercises a judicial function, independent of political concerns, is dismissed as a myth, despite his repeated claims to the contrary. When it comes to the Security Council and especially the interests of its Permanent Members, the Prosecutor is on his best behavior. He is extremely deferential, in contrast with the attitude taken to other international organizations like the African Union. Last week’s declaration about Palestine is further confirmation of this.”

Tidigare i veckan publicerade Mark Klamberg, doktorand i folkrättsjuridik vid Stockholms universitet, en bloggpost som var betydligt mer positivt inställd till ICCs bedömning. Fler åsikter lär komma inom kort, så diskussionen fortsätter. Se också Katherine Iliopoulos artikel från 2009, som ger en bra grund för att förstå frågans komplexitet.

Timo Sundberg är död.

De flesta som eventuellt läser den här bloggen har nog ingen aning om vem det var. Jag har knappt hört talas om honom själv de senaste tjugo åren. Men utan Timo – och utan Johan, Micke, Kristina, Ulf, Nils, Harri, Christin, Einar – hade jag inte varit, inte den här bloggen heller. Jag hade varit en helt annan. Den frihetskänsla som ETCs långa, vindlande reportage gav under några korta år i början av åttiotalet bär jag på fortfarande liksom på stoltheten över att jag fick medverka med ett copycatreportage i det sista numret av den gamla tidningen. De flesta av tidningarna läste jag sönder för att försöka förstå hur de bar sig åt. Bäst, mest poetisk var Timo. Vi satt en gång tillsammans på trappan till Ultrakåken, tysta. Det ångrar jag nu.

Johan Ehrenberg och Nils Claesson har skrivit ett fint minnesord i den gamla stilen och publicerar ett par av reportagen på nytt. Det måste naturligtvis komma en samlingsvolym.

I Purgatorium använder jag ganska mycket utrymme för att skildra Förintelsen och andra krigsbrott i Lettland. Till stor del utfördes dessa brott av lettiska styrkor, under tysk ledning. Delar av dessa styrkor kom senare under kriget att inlemmas i de två lettiska så kallade Waffen-SS-divisionerna (egentligen divisioner till SS “förfogande”) som sattes in som frontförband under striderna mot allierade förband (i första hand, men inte enbart, sovjetiska). Huvudsakligen bestod dessa divisioner emellertid av tvångsvärvade ungdomar, som inte hade något med brotten att göra.

Den här historien aktualiseras genom de så kallade marscherna till SS-veteranernas ära som hålls i Riga, Lettlands huvudstad, en gång per år. Arrangörerna framhåller då gärna det stora inslaget av vanliga ungdomar, och det faktum att divisionerna huvudsakligen slogs mot Röda armén och en sovjetisk ockupation (å andra sidan, naturligtvis, till förmån för en nazitysk ockupation). Kritikerna framhåller istället att divisionerna delvis bestod av veteraner från massmord, och att de försvarade den regim som genomfört Förintelsen.

I samband med den senaste marschen, som hölls i förra veckan, skärptes konflikten. Några av arrangörerna angrep en minneskrans över Förintelsens offer som placerats vid Frihetsmonumentet i centrala Riga. Istället ville de där placera en vapensköld hämtad från de lettiska divisionernas uniformer. Polisen valde att inte ingripa mot sabotaget. Inte minst det senare har en allvarlig symbolisk betydelse, eftersom den vanliga lettiska polisen hade stor betydelse för att genomföra Förintelsen i Lettland. Två äldre judiska aktivister körde bryskt bort, som man kan se på den film som inbäddats i den här artikeln från tyska die tageszeitung.

Extremnationalister driver nu en kampanj för att rehabilitera inte bara de lettiska Waffen-SS-soldaterna, utan även de soldater och poliser som verkligen genomförde Förintelsen. Det blir svårt för den lettiska regeringen att i fortsättningen försvara marschen som opolitisk.

Som de flesta av er säkert vet, dömdes den spanske undersökningsdomaren – ett slags kombination av polischef och åklagare – Baltasar Garzón i förra veckan till elva års yrkesförbud. Med tanke på att Garzón om elva år fyller sextioåtta innebär domen att han helt enkelt förbjuds att arbeta vidare.

Garzón är mest känd för sina internationella åtal, framförallt mot Chiles exdiktator Augusto Pinochet, som 1998 höll på att bli utlämnad från Storbritannien. På senare tid har han också intresserat sig för staben kring den förre amerikanske presidenten G W Bush, och deras inblandning i systematisk tortyr. Men i Spanien är det framför allt uppgörelsen med Francodiktaturen (1939-1977) som vänt mäktiga krafter mot honom. Den dom som nu fällts gäller ett relativt bagatellartat fall av avlyssning av advokater i ett korruptionsåtal.

Den spanska dagstidningen El Païs publicerade den nionde februari hans försvarstal, där han lovar att kämpa för att upphäva domen, här kan det läsas på engelska. Intellektuella med regissören Pedro Almodovar i spetsen har offentligt uttalat sig till hans försvar.

Vad ska man tro då, är Garzón en brottsling? I Purgatorium nämner jag en rad exempel på hur den tyska domarkåren på olika sätt försökte hindra rättvisan. Det handlade då om jurister som antingen själva utbildats och tjänstgjort under nazismen, eller som utbildats av dem som hade det. Det är de generationerna, från Francotiden, som nu sätter sig till doms över Garzón. Vi behöver påminnas om att demokratin i Sydeuropa är ung, och bräcklig, och jag måste säga att jag förvånas över avsaknaden av protester från de yrkeskårer i Sverige som borde känna sig närmast berörda:  juristerna – och historikerna.

EDIT: Garzón har nu friats i det andra av det tre åtalen, som handlade om att han bröt mot en amnesti genom att äntligen försöka utreda Franco-regimens brott. Det är svårt att undgå misstanken att frikännandet är en direkt följd av att han redan är avstängd på, i praktiken, livstid. Jag förvånas fortfarande av bristen på reaktioner från hans svenska kollegor.

Jag läser att Forum för levande historia nu gör ett nytt försök att publicera professor Ulf Zanders bok om Raoul Wallenberg (länken får ni hitta själva). Den tidigare upplagan drogs in efter att fil dr Tanja Schult kunnat visa att Zander helt enkelt knyckt viktiga stycken som hon skrivit.

Det hela är vad jag vet fortfarande under disciplinutredning, och jag ska inte lägga mig i den (se här professor Maria Ågrens utredning och ta ställning själv). Men var och en som undervisar på universitetet vet hur brutalt vi numer slår ner på studenter som bara missat någon referens, eller håller sig lite för nära texten när de refererar litteratur i någon hemskrivning eller uppsats. Då kallas det plagiat och fusk och studenten stängs av, vilket med dagens CSN-regler och arbetsmarknad i praktiken kan betyda ekonomisk ruin. Men Forum för levande historia väljer alltså att åter publicera Zanders bok, mindre än ett år efter de ännu inte helt uppklarade fuskanklagelserna. Det vore illa nog om det handlade om ett källarförlag, nu handlar det om en statlig myndighet.

Jag har ingen anledning att ta ställning i konflikten, men Forum för levande historias agerande är oacceptabelt (och det är inte första gången de beter sig illa i förlagsfrågor). Gör hur ni vill ni andra, men ni som i fortsättningen vill ha med Forum för levande historia att göra, får jag be er, vänligt men bestämt, att undvika att ha med mig att göra.

Det är bara att välja.

(PS Och ja, jag vet att ni till vänster kan se att jag själv gett ut en bok hos FLH. Den har de betalt för, utan några problem alls, och jag kommer att fortsätta länka till den.)

I veckan sände Kalla Fakta en uppföljning av reportagen om drottningens pappa, Walther Sommerlath. Jag var med och gjorde de första programmen, som sändes november-december 2010, men den här uppföljningen har redaktionen gjort själva. Jag ska inte kommentera programmet, jag är ändå så pass inblandad i saken att det är bättre om andra gör det, men lite funderingar har jag om den följande diskussionen.

Som många kanske känner till presenterade hovet i somras en egen utredning om Walther Sommerlaths affärer, sammansatt av förre riksarkivarien Erik Norberg (som jag tidigare haft mina duster med när det gällde att få loss material för Purgatorium), vilken genom sitt engagemang i Kungliga Vetenskapsakademin får räknas som hovet närstående. Norberg kunde bland annat visa att Walther Sommerlath som betalning för Efim Wechslers fabrik i Berlin överlåtit plantagemark i Brasilien. Huruvida Wechsler verkligen fick behålla den marken, och hur mycket den var värd är oklart, och, som det heter, öppet för olika tolkningar. Det faktum att Wechsler fick betalt har från hovets sida anförts som argument för att Sommerlath ville göra rätt för sig, det har till och med påståtts att han genom transaktionen hjälpte Wechsler att fly från Tyskland till Brasilien, undan den annalkande Förintelsen. Sommerlath skulle alltså, i den mest extrema tolkningen, ha “räddat” Wechsler (och, vilket ska noteras, detta sägs inte på Silvia Sommerlaths privata hemsida, utan på hovets, det vill säga statens).

Om vi börjar med det, ett par enkla saker. Oavsett hur affären gått till, skulle Wechsler ha lämnat Tyskland långt innan Förintelsen. Han hade nämligen berövats sitt tyska medborgarskap 1935 och förklarades icke önskvärd 1938. Att man ändå gick varligt fram lär ha berott på att han drev en krigsviktig industri – Förintelsen var inte påtänkt så tidigt som 1938, däremot den tyska upprustningen. Hur som helst, våren 1939 likviderades de sista judiska verkstäderna i Berlin (de hade alltså fram tills dess fått verka relativt ostörda). Om inte Sommerlath tagit över fabriken skulle den ha likviderats och inventarierna sålts, och Wechsler satts på ett tåg till Rumänien (som inte heller erkände honom som medborgare, men det är en annan femma). Att Sommerlath skulle ha räddat Wechsler ur Tyskland faller på sin egen orimlighet (däremot undkom Wechsler det öde som senare skulle möta de rumänska och bessarabiska judarna, men det är också en annan femma). Dock gjorde han Tyskland en tjänst, från tysk synvinkel var det naturligtvis bättre att fabriken drevs vidare än att den lades ner.

Vad gäller att Sommerlath skulle ha gjort rätt för sig, anför hovet att de plantager som överfördes till Wechsler skulle ha betingat ett värde av 25.000 riksmark, vilket motsvarar ett bud som Dresdner Bank gjorde på Wechslers fabrik 1938, och som Wechsler då avvisade. Även Norberg påpekar att den summan är högst osäker, mark lämnades fram och tillbaka och det är inte fört i bevis att Wechsler fick några pengar alls. Men låt oss säga att han fick 25.000 riksmark. Det kan jämföras med den försiktiga värdering av fabrikens värde som vi nämnde i programmen, 50.000 riksmark. Men då ska man också komma ihåg att den värderingen byggde på företagets egna kapital, det vill säga, i princip vad han skulle få för inventarierna om företaget lades ner. Baserat på de förkrigstida vinster som är kända var företaget snarare värt omkring 80.000 riksmark – med de vapenbeställningar som börjat rulla in förmodligen ännu mer.

Hovets utredning hävdar emellertid också att det faktum att betalningen utgjordes av utländska plantager innebar att Wechlser kunde få med sig pengarna. Om försäljningen helt och hållet skett i Tyskland hade pengarna istället placerats på ett så kallat spärrkonto och så småningom konfiskerats (vilket naturligtvis inte var i vare sig Wechslers intresse och likgiltigt för Sommerlath). Detta är helt korrekt, och förmodligen Wechslers motiv att gå med på affären. Men detta faktum innebär ínte att Sommerlath ville hjälpa Wechsler, det visar att Wechsler var en klok man (hans handling kan och ska tolkas som en antinazistisk motståndshandling, som berövade det nazistiska maskineriet en slant). Det var absolut inte så att Sommerlath kunde ha kommit över verkstaden utan att komma överens med Wechsler. De tyska myndigheterna hade i och för sig inget intresse av att berika enskilda, och om Wechsler inte sålt hade fabriken, liksom de flesta judiska företag, lagts ner (likviderats), eller sålts till någon annan. Det var absolut inte så att nazisterna utan vidare delade ut företag till enskilda. Visst hade han med hjälp av den lokala partiapparaten kunna pressa sig till hårdare villkor, men då hade han fått nöja sig med ett annat, sämre, företag och hamnat i beroendeställning till diverse partifunktionärer.

Det för oss till hans motiv. Genom en halsbrytande manöver förklarar hovet att eftersom Sommerlath underlättade Wechslers flytt till Brasilien så räddade han honom undan Förintelsen. Och ja, det gjorde han naturligtvis. Affären med Sommerlath underlättade utan tvekan Wechslers flytt till Brasilien (hur mycket kan man diskutera, Kalla Fakta för fram invändningar, men jag bortser från dem här). Men Sommerlath visste inte i april 1939 att Tyskland i februari 1942 skulle besluta att utrota alla Europas judar. Han visste inte ens att en sådan politik skulle inledas i praktiken bakom slagfälten i Sovjetunionen i juli 1941, eller att judar skulle mördas i tiotusental i det ockuperade Polen redan på hösten 1939. Ingen har påstått att Walther Sommerlath var klärvoajant, eller ens att han skulle varit begåvad med någon mer utvecklad politisk analysförmåga, så det är helt enkelt omöjligt att hävda att han genomförde sin affär för att rädda Wechsler. Han visste inte att Wechsler behövde räddas, bara att han inte längre kunde driva sitt företag, på grund av den rasistiska förföljelsen, och gärna ville till Brasilien istället. Man kan visst hävda att konsekvensen ändå blev att han räddades, men vad Sommerlath tyckte om det vet vi inte. I efterhand kan han mycket väl ha tänkt på sin handling som att affären blev en människas räddning undan undergången, men ingen kan påstå att det var hans avsikt.

Och om man ändå tror att det var så måste man ta ställning till det faktum att när hans son Ralph efter kriget frågade sin far om fabrikens ägare var judisk, förnekade han det (vilket Ralph intygade över telefon i det första programmet). Vi har ingen anledning att tro annat än att Ralph frågade eftersom han tyckte att ariseringen var något skändligt, och ville försäkra sig om att hans far inte varit inblandad i något sådant. Vi får väl också anta att Walther Sommerlath i efterhand, med vetskap om kriget och Förintelsen, trots allt tyckte att det var bra att Wechsler tog sig till Brasilien istället för att mördas. Varför då neka om hans avsikt verkligen varit att rädda en jude undan Förintelsen (varför neka alls, med tanke på slutresultatet, men det är en annan femma)?

Nu verkar diskussionen ebba ut, vilket förstås är till hovets fördel. Jag läser i Aftonbladet författaren Alex Schulman, som tycker att det hela är tråkigt och bör läggas till handlingarna, medan ett par masterstudenter i historia bloggar om att historien istället borde användas som ett pedagogiskt exempel. Möjligen är det där knuten ligger. Vill vi ha ett sådant pedagogiskt exempel, som visar hur vardagen i ett rasistiskt samhälle ser ut? Vill vi veta hur en vardaglig människa kan tjäna pengar på rasistisk förföljelse, utan att, som drottningen ska ha uttryckt det, höra till “de största skurkarna”. I Tyskland har historiker som Götz Aly lyft frågan om alla dem som på ett mer vardagligt sätt tjänade på nazismen, genom att göra lite bostadskarriär, köpa ett piano eller lite finare kläder på andrahandshandeln, slippa konkurrensen från judiska yrkesutövare. Idag lever vi också i ett samhälle där vissa har lättare än andra att få ett bra jobb (eller ett jobb), bättre boende, därför att de tillhör “rätt” etnisk grupp. Vi har till och med institutionaliserat rasismen med rut-avdrag och en avreglerad arbetsmarknad som ser till att de farligaste och sämst betalda jobben överlåts åt fattiga östeuropeer, vi bär omkring på smartphones med metaller från det krigshärjade Kongo, sammansatta i diktaturens Kina. I ett sådant perspektiv, orkar vi fortfarande se Walther Sommerlaths skurkaktighet? Medan gränspolisen gör razzior mot romer som ska utvisas enbart för att de är romer?

Det kraftfullaste argumentet mot Sommerlathgranskningen kommer från dem som tycker att Kalla Fakta istället borde ägna sig åt aktuella saker (som dem jag nämnde ovan). Men på sätt och vis är det ju just det de gör. Sommerlathgranskningen tvingar oss att se saker vi helst inte vill se och har därför blivit Kalla Faktas minst populära granskning någonsin. Det är inte illa.

(Och var inte oroliga, ni som tror att Kalla Fakta skickade ut sina reportrar på nya resor kors och tvärs. Den nya granskningen använde våra gamla tjusiga miljöbilder från de första programmen, signerade esteten Alex Vujanovic.)

I skrivande stund pågår häktningsförhandlingarna mot den 53-årige man som i veckan greps på Bromma flygplats misstänkt för folkmord. Mannen är bosatt i Sverige och svensk medborgare och kan därför inte utlämnas till Rwanda, där han redan är dömd för folkmord. Han måste med andra ord antingen släppas eller ställas inför en svensk domstol, och rikskriminalpolisens krigsförbrytarkommission har av allt att döma lagt ner en hel del arbete på det senare alternativet. Det är utmärkt. För ett halvår sedan släpptes en annan misstänkt rwandier efter mer än två år i svenskt häkte. Det eländet föranleddes av att Sverige vägrade åtala mannen och istället valde att försöka utlämna honom, vilket Europadomstolen till slut satte stopp för. Nu är eget åtal det enda alternativet, och Sverige kan därmed ansluta till den praxis som redan etablerats av våra grannländer Norge, Finland och Tyskland.

Edit: beslutet blev häktning på sannolika skäl. Låt oss nu hoppas att en rättegång kan komma till stånd innan Sverige ännu en gång bryter mot Europakonventionen genom långa häktningstider.