PURGATORIUM.se

Även om jag för min del tycker att den svenska insatsen i Afghanistan är avskyvärd, så är det ändå självklart att de afghaner – kanske inte bara tolkarna – som tjänstgjort på de svenska styrkornas sida tas med hem och ges en ny tillvaro. Det ligger förstås i militärens intresse att så sker, men även vanlig anständighet kräver det. Ingen förnekar att de har skyddsbehov. Det skulle även svenskar som tjänstgjort i en ockupationsmakt och sedan lämnats i den svenska motståndsrörelsens händer ha.

Jag skrev några rader i Aftonbladet om Ahlenius krav att granska stay behind-rörelsen. Det är naturligtvis på tiden att man gör det, men det görs bäst av den fria – eller, om man så vill, akademiska – forskningen.

Inga-Britt Ahlenius har uppmärksammat min och Daniele Gansers några år gamla artikel om stay behind-grupperna, som nämndes i posten nedan. Hon kräver en offentlig genomlysning av dem, och det håller jag förstås med om. Jag hoppas det tas politiska initiativ. För en bredare genomgång av stay behind-gruppernas koppling till högerterrorism, läs den här artikeln av Daniele.

som uppmärksammas just nu, påminner jag gärna om den här artikeln, som jag hade glädjen att skriva tillsammans med den schweiziske forskaren Daniele Ganser.

Internationella åklagarkammaren i Stockholm har under dagen intervjuats med anledning av att stämningsansökan lämnats in mot den 53-årige Rwandier som i december ifjol greps misstänkt för folkmord. Det är bra att Sverige den här gången väcker åtal trots att det, som åklagaren konstaterar, kostar en slant. Tidigare har vi smitit undan, och försökt lägga över kostnaderna på Rwanda, vilket ledde till att en misstänkt kunde dra sig undan. I våra grannländer Norge, Finland och Tyskland har rättegångar av det här slaget redan genomförts.

Misstänkt ja, Mycket av intervjun handlar om de brott mannen är misstänkt för, men naturligtvis vet vi inte än om han är skyldig.

Rättegången inleds i mitten på månaden. Jag ska försöka gå dit och lyssna. Det tog nästan femtio år från det att Sverige fick en lag om folkmord (1964) till att den kom till användning, trots att tillfällen verkligen inte saknats (jag skriver om det i Purgatorium). Jag förutsätter att åtalet kommer att följas av fler, inom en betydligt kortare tidsrymd.

EDIT: Här kan man höra folkrättsjuristen Mark Klambergs kommentar.

För ett par dagar sedan lanserade den gamle diplomaten och kabinettsekreteraren Sverker Åström idén att stoppa kriget i Bosnien genom att låta serberna få som de vill (DN 25 juli i år).
Önskar bosnienserberna en etniskt “ren” statsbildning så ska de få det, menade Åström. Givetvis efter vederbörligt genomförd folkomröstning (bland serber). Kvarvarande etnisk rensning – “begränsade överenskomna folkomflyttningar” – skulle ombesörjas av världssamfundets representanter.
Dessa besynnerliga tankar blir möjligen lättare att förstå om man känner till Åströms bakgrund. Under studietiden, före sin långa karriär som toppdiplomat, var han medlem i Uppsalas Nationella Studentklubb. Detta var helt enkelt en underavdelning till Sveriges Nationella Förbund, vid den tiden det största högerextrema partiet i Sverige. Under kriget fungerade det mer eller
mindre som ett annex till den tyska ambassaden.
Åströms medlemskap (som framgår av en medlemslista bevarad i
Folkrörelsearkivet i Uppsala; Nationella ungdomsförbundet i Uppsala box D1) kan dateras till mitten av trettiotalet. Han titulerar sig filosofie kandidat, varför listan måste vara upprättad efter hans examen den 16 sept 1935. Den angivna adressen (föräldrahemmet) å andra sidan lämnade han under 1936 eller i början av 1937.
Vad tyckte då ett nationellt studentförbund vid den här tiden? Ett smakprov finns i en skrivelse avfattad av klubbstyrelsen den 28 feb 1936, till SNF:s studieorganisatör Thor Larsson. Undertecknarna är noga med att skrivelsen anger styrelsens gemensamma uppfattning:

“Beträffande de i den allmänna diskussionen om judiska rasegenskaper påtalade sakförhållandena, dels att judar i allmänhet äga en mindre god fysisk konstitution och dels att judiska affärsprinciper föga äro förenliga med nationella principer eller ens gängse svensk köpmannamoral, framhålla vi, att ett genomförande av nationella krav på positiv befolkningspolitik och vidtagande
av åtgärder mot roffarkapitalism i största möjliga utsträckning skulle
eliminera dessa rasegenskapers följder.” (Skrivelsen finns i samma box på Folkrörelsearkivet i Uppsala.)

Så går det naturligtvis inte att uttrycka sig i Sverige idag. Nyrasismens talesmän framhåller istället att konflikter med nödvändighet uppstår om folkgrupper lever samman. Att människor med olika kultur inte fungerar tillsammans. Kampen om Tuzla och Sarajevo och de andra mångetniska områdena i Bosnien handlar just om att visa att så inte är fallet. Inte minst därför är den
viktig och antifascistisk. Men för Åström är det onaturliga istället att
“envist förvägra bosnienserberna möjligheten att själva bestämma sin framtid”.
Därav också hans krav i en tidigare artikel, om flykting-politiken (DN 25 aug 1990), på att myndigheterna bör hävda en svensk rätt att gentemot varje flykting “söka bedöma om han eller hon kommer från ett land eller en kultur vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig.”
Sådana tankar blir inte mindre unkna för att de framförs i nya former.

(Aftonbladet 28/7 1995)

Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Stockholms universitet, intervjuas och chattar i Dagens Nyheter om de så kallade drönarna. Viktigast hittills: det finns inget folkrättsligt nytt med drönarna. Den som kör, på avstånd, och den som för befäl är ansvariga precis som med andra vapen.

Inatt blev det klart! Kalla faktas reportage om Walther Sommerlaths nazistiska affärer utsågs till årets bästa historiska dokumentär – i världen! Mina gamla chefer Johan Åsard och Cecilia Wanger tog emot priset vid en ceremoni i Las Vegas, tillsammans med vår fantastiske fotograf Aleksander Vujanovic (bilden). I Sverige höll jag tummarna liksom medreportrarna Fredrik Quistbergh och Lisa Grenfors, medresearchern Annelie Bergman, översättarna Jessie de Souza Örnbrand och Charlotta Strohkirch, klipparen Sebastian Bank, redaktionssekreteraren Ann Johansson och alla de andra frilansarna och TV4-medarbetarna som jag hade förmånen att arbeta tillsammans med under ett spännande halvår. Häpp!

Åsa Linderborg har kommenterat misstankarna mot Birgitta Almgrens Stasibok (vilken jag tidigare kommenterat här och här och här). Jag tycker att Åsa blandar ihop två saker. Å ena sidan är Almgren anställd vid en myndighet (Södertörns högskola), och utövar myndighetsutövning. Då ska hon naturligtvis följa lagen, i det här fallet i första hand Sekretesslagen. Om hon inte följt lagen ska hon naturligtvis åtalas – har hon följt den ska hon frias, eller åtalet läggas ner. Sekretesslagen finns ju (bland annat) för att myndigheter – och ja, universitet och högskolor är myndigheter, och forskare har en helt annan ställning än t ex journalister – inte ska kunna begå övergrepp mot enskilda. Mig veterligt prövas detta i vanlig tingsrätt. En annan sak är att hennes projekt aldrig borde ha godkänts i den ursprungliga formen (förutsatt att hon följt den). Sedan 2004 ska Vetenskapsrådet, enligt lag, etikpröva forskningsprojekt (innan dess var det frivilligt, jag lät t ex etikpröva mitt krigsförbrytarprojekt). Hur skulle det vara om någon lyfte luren och ringde upp dem och frågade vad de pysslat med? Nå, å andra sidan är hon forskare, och man brukar inte akribikolla seniora forskares arbete (man gör nya undersökningar istället). Men om man vill göra det är det fullt möjligt. Det sker i så fall inom ramen för en utredning om vetenskaplig redlighet, och då kommer högskolan (eller Vetenskapsrådet, om de gör utredningen), att få tillgång till källmaterialet via Riksarkivet (det är länge sedan det låg på SÄPO). Det sker isåfall mest praktiskt genom det som brukar kallas överföring av sekretess mellan myndigheter.

Följetongen nomineringar för Kalla faktas dubbelreportage om Walther Sommerlath fortsätter med det amerikanska New York Festivals International Television & Film Awards. Vårt program – jag medverkade som researcher och reporter – är nominerat i två klasser, och det är bara att hålla tummarna. Min kollega Fredrik Quistbergh har skrivit en utmärkt bloggpost om det hela, som jag gärna länkar till.