PURGATORIUM.se

I morgon beslutar riksdagen om ett stort antal motioner med anknytning till Västasien och Nordafrika; regeringen föreslår avslag på samtliga. En av dem har ådragit sig särskilt stort intresse, och det är den rödgröna motionen om ett parlamentariskt erkännande av folkmordet på armenier med flera (se rubriken) 1915-21. Motionen har visserligen stöd av två kristdemokrater och en folkpartist, men i utskottsreservationen förekommer bara rödgröna. Som bekant är det i Turkiet förbjudet att hävda att något folkmord ägde rum (utskottsmajoriteten använder den mildrande omskrivningen “Tabu”), samtidigt som ett stort antal parlament före det svenska (eventuellt) formellt slagit fast att det som hände var just ett folkmord. Utskottets majoritet menar dock att sådana markeringar ska förbehållas regeringen, och att ett ställningstagande kan försvåra försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien.

Det hävdas ibland att politiker inte ska skriva historia (om man nu inte heter Winston Churchill, Leon Trotskij, Per Nyström eller C H Hermansson och har en särskild fallenhet för det). Men här handlar det om något annat: att markera mot den turkiska politiken att hindra en fri historisk debatt.

Mark Klamberg öppnade igår för en intressant diskussion i ämnet i sitt kommentarsfält. Sakine Madon skriver klokt på Newsmill. Nedan finns också länkar till motionen, och till hur regeringen resonerat när den yrkat avslag. Läs och tänk själv. Hur det än går imorgon tror jag att diskussionen bara har börjat.

Mark Klamberg Motionen Beredningen Sakine Madon på Newsmill

Det kan man fråga sig – termen är juridisk, men har starka politiska och moraliska konnotationer. På tisdag 16 mars 19.15 reder William A. Schabas, professor i internationell rätt vid National university i irländska Galway, ut begreppen i årets Hugo Valentin-föreläsning. Den hålls i sal X, Universitetshuset, Uppsala universitet (ovanför domkyrkan).

Länk till Hugo Valentin-institutet

Journalisten Shilan Saidi skriver på Nowsmill om att Sverige låtit en av Saddams officerare, generalmajor Muhamed Kemal Abed, få asyl i Sverige. Här har han ägnat sig åt att hylla Saddam.
Det är hans rätt, yttrandefriheten gäller även flyktingar. En helt annan sak är om han verkligen är flykting. Saidi menar att han var inblandad i framställningen av kemiska medel som i slutet av 1980-talet användes i attacker mot kurdiska byar.
Om så är fallet är han (sannolikt) brottsling. Då ska han ställas inför rätta. Detta måste i så fall ske i Sverige (Sverige kan knappast förlita sig på rättssystemet i Irak och ICC i Haag får inte ta upp så gamla brott). Saidi frågar sig om migrationsverket har meddelat polisen. Det är de skyldiga att göra. Rikspolisens krigsbrottskommission har tagit emot omkring 1000 anmälningar mot personer som kan misstänkas för krigsbrott eller liknande internationella brott. Hittills har kommissionens ansträngningar lett till ett gripande, av en man ursrprungligen från Bosnien i Sollefteå.
Om det är så att Saidi eller någon annan har bevis mot Abed är det förmodligen klokare att själva gå till polisen. I Sverige råder åtalsplikt, så polis och åklagare måste undersöka saken. Det betyder inte att det blir åtal, om inte annat har de flesta brott begångna i slutet av 1980-talet hunnit preskriberas (om Abed nu inte kan bindas just till exempelvis mord eller folkmord). Innan det går till rättegång måste även regeringen ge sitt medgivande. Men det är värt att pröva – ett par försök de senaste åren har varit nära framgång och även gripandet i Sollefteå drevs i hög grad fram genom krav från offer och framgångsrika. Det är ett elände att civila måste göra polisens jobb, men så har det för det mesta varit i Sverige när det gäller den här typen av brott. Och det är bra att han är här: för i Sverige kan han, om det finns skäl till det (jag vet inget om hans skuld), ställas inför rätta. Att vi i övrigt har en allt mindre generös flyktingpolitik är en annan sak.

Newsmill

Jag läser ett par oroande saker om de svenska truppernas beteende i Afghanistan. Enligt Aftonbladet ska man tydligen se över de bestämmelser som reglerar svensk eldgivning när civila riskerar att skadas, och enligt Svenska Dagbladet hyr man nu in legosoldater för att skydda den svenska ambassaden. Vidare kan man läsa att en mordutredning inletts angående de dödande skotten mot de svenska soldaterna, och att svenska soldater stått overksamma när allierad afghansk milis massakrerat civila.

Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Man kan tycka vad man vill om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan – personligen är jag emot, men jag respekterar fullt ut att andra är för, det är inte en helt enkel fråga – men när de väl är där ska de respektera krigets lagar. Då är det att börja med så att där svensk trupp finns, gäller svensk militärlag. Om brott begås ska svensk trupp ingripa – om det är militärt möjligt. Om det inte är det ska naturligtvis UD underrättas, internationella åklagarkammaren underrättas och svenska myndigheter göra vad de kan för att se till att förövarna ställs inför rätta (inte nödvändigtvis svensk domstol). Vi har åtalsplikt i det här landet, det är inte upp till den lokale befälhavaren att göra som hon tycker (däremot kan regeringen göra det, men det är en annan femma).

Det är möjligt att skotten mot de svenska soldaterna var mord, och då ska det naturligtvis utredas av svensk åklagare (enligt den passiva personalitetsprincipen). Jag vet inte exakt vad som hände på platsen och kan inte bedöma det. Men det får inte vara så att de militära riskerna med att vara där skyms av den utredningen. Mordåtalet måste bedrivas skyndsamt (gärningsmannen är vad jag förstår död), och sedan måste hela forloppet redovisas.

UD har tydligen uppfattningen att inhyrda legosoldater har diplomatisk immunitet. Det har de, om de tillhör ambassadpersonalen. Men då får man också ta med i beräkningen att om de begår brott så finns det en plats där de alltid kan ställas inför rätta: i Sverige.

Slutligen: om det är så att svensk trupp ändrar sin uppfattning om proportionellt svar på angrepp, och riskerar att börja skjuta civila, så måste naturligtvis både de militära och de juridiska förutsättningarna öppet redovisas. Det är inte en militärtaktisk fråga som försvarsministern kan strunta i att svara på (och det borde reporten begripa).

SvD Aftonbladet DN Expressen Expressen TV

Det kom (misstänkta) krigsförbrytare från en mängd nationer till Sverige under och efter andra världskriget. I Purgatorium koncentrerar jag mig på letterna, men jag har också skrivit om alla de andra. I en skrift som ges ut av Forum för Levande Historia behandlas svenskarna och tyskarna. Övriga kommer att undan för undan publiceras på den här bloggen, i takt med att jag redigerar färdigt texterna. När det är klart kommer texterna att sammanställas och publiceras av Atlas förlag, som gratis e-bok (epub och pdf), eller som print-on-demand för en mindre summa.
Jag inleder idag med ett kapitel om de litauiska flyktingarna. Det innehåller en del lösa trådar – eftersom det är tänkt att läsas tillsammans med de andra texterna – men jag tror att texten i huvudsak fungerar. Kommentera gärna. Fortsättning följer.
Litauerna

På disken i din bokhandel omkring 25 mars. Rec-dag 30 mars.

Jag la just till en ny länk nere till höger. Den går till den oberoende bosniska nyhetsredaktionen Justice Report, som med frivilliga krafter följer jakten på krigsförbrytare efter konflikten i före detta Jugoslavien. Tack för tipset, Rapport.

Rapport Justice Report

I dagarna inleds i Buenos Aires en process mot åtta av den argentiska militärregimens hantlangare. Bland offren för över trettio år sedan fanns tyskan Elisabeth Käsemann, vilket innebär att den tyska staten nu återfinns bland de kärande. Den möjligheten har den svenska staten avhänt sig, eftersom juntans brott preskriberades i Sverige efter 25 år.

Die Tageszeitung

För länge sedan – april 2006 – skrev jag en rapport till vetenskapsrådet och regeringen om de problem jag hade med hemliga arkiv när jag skrev Purgatorium. Så snart jag hinner kommer jag att uppdatera den rapporten – tills vidare hänvisar jag till länken nedan.

Hursomhelst, jag kom att tänka på detta när jag läste Birgitta Almgrens artikel i Dagens Nyheter om att hon fått avslag i kammarrätten på sin begäran att få läsa en av amerikanska myndigheter sammanställd förteckning över svenskar som på något sätt kunde kopplas till östtyska Stasi. Jag har själv skrivit ett flertal artiklar om de avslag jag fått, när det gäller material som ändå är flera decennier äldre än de listor Almgren vill se, och i princip stödjer jag hennes begäran. Det allra mesta bör göras tillgängligt inte bara för universitetens forskare, utan även för allmänheten.

Låt mig ändå ge ett råd. Jag skulle tro att det finns två saker som är problematiska i den här frågan: relationerna till USA och andra källor (t ex dubbelagenter) och hänsyn till efterlevande. Vi har i Sverige en 70-årig sekretess av integritetsskäl i Sverige, och bland de saker som ska skyddas är den personliga politiska hållningen. Det finns en uppenbar risk att den avslöjas, särskilt när det gäller de “myndighetspersoner” som Almgren verkar vilja avslöja utan andra hänsyn. Det finns mycket att säga om den saken, låt mig nöja mig med att påpeka att jag tror att allmänheten fått en felaktig bild om det regelverk som gäller i dessa frågor efter att riksarkivet utlämnade de bekanta handlingarna om Jan Guillous relatuioner till KGB. Vad jag vet har riksarkivets ledning enats om att det utlämnandet var rätt rejält felaktigt (även om det nu skulle belönas med Bonniers stora journalistpris). Kammarrätten ser säkert skäl att markera var gränsen faktiskt går, när det gäller såpass färskt material.

Det vore synd om Almgren hamnar i konspirationsteorier, lite verkar det så i hennes artikel. Låt mig därför föreslå att hon begär att handlingarna utlämnas enligt SekrL 13.3. Det innebär att myndigheten Södertörns högskola tar över ansvaret för sekretessen. Då får Almgren sedan tala med högskolans jurist om vilka namn som kan lämnas ut – och vederbörande kan väl knappast misstänkas för att ta de politiska hänsyn som hon nu tillvitar säkerhetspolisen och kammarrätten?

Almgren Rapport till vetenskapsrådet och regeringen 2006

Magnus Norell, forskare på FOI, har tidigare uppmärksammats på den här bloggen för sin märkligt tillåtande attityd till krigsförbrytelser. Nu ser jag på Newsmill att han skrivit en artikel om dödandet av Hamasledaren Mahmoud al-Mabhouh. Som bland annat Hedi Bel Habib konstaterat väcker artikeln allvarliga tvivel om Norells omdöme. Å ena sidan talar han om dådet som “mordet”, vilket indikerar ett fördömande (ett mord kan aldrig vara annat än ett brott). Å andra sidan finns det inget av fördömande i texten, som tvärtom förklarar att dådet var en stor framgång för den israeliska underrättelsetjänsten och ett nederlag för Hamas (vilket förmodligen stämmer). Som Bel Habib konstaterar måste Norell bestämma sig: antingen bedöms dådet vara en legal likvidering av en kombattant (om den döde aktivt utförde militära uppgifter), och då kan man recensera den militära effektiviteten, eller så var det ett mord och måste då fördömas. Som forskare hos FOI representerar Norell trots allt det svenska försvaret.
Vilketdera måste begreppen redas ut, inte minst för att Sverige har trupp i Afghanistan som riskerar att dras in i precis lika legalt och moraliskt tvivelaktiga handlingar. För det svenska försvaret får det inte råda några tvivel om vad som är militärt och juridiskt försvarbara handlingar, och vad som är brott.

Norell Habib Krigsförbrytarbloggen Crimes of War Project om Targeted Killings